Nu undrar ni säkert vad jag menar med min rubrik. Det är såhär att jag tycker om att dela med mig vad jag känner för min hund Hugo till andra. Hugo räddade mitt liv. Hur räddade han mig?

Jag var en vilsen 18 åring tjej som hade blivit mobbad största delen av min skoltid för att jag var tjock och polak. Jag var inte tjock men mullig. Inget fel på det och lika så med att jag var polak. Jag kunde inte hjälpa att jag hade utländska föräldrar. Vilket jag är stolt över idag. Jag gjorde allt för att andra skulle gilla mig men det var ju egentligen inte jag. Jag gick på fester och blev full och gjorde saker som jag egentligen inte ville. Men då blev jag omtyckt för att jag inte var mig själv. Jag dämpade min sorger i alkohol vilket var inte svårt för mig att fixa eftersom mammas dåvarande pojkvän var alkoholist. Från jag var 13 år till jag blev 18 år missbrukade jag.

När jag nydligen hade fyllt 18 år så träffade jag en kille på en fest (självklart) men han var inte som alla andra. Han var snäll och omtänksam. Men jag tänkte det var bara ett spel han spelade för att få med mig hem till honom. För att korta av det så följde jag med honom hem och vi bara pratade, sedan ledde det till att vi bestämde att vi skulle träffas mer och efter två månader blev vi tillsammans. Jag hade aldrig varit lyckligare.

Efter att ha känt varandra i 5 månader och varit tillsammans i 3 månader visade det sig att jag var med barn. Det var både en lycka och sorg för jag har alltid velat ha ett helt fotbollslag med ungar. Men sorgen blev att jag visste att jag kan inte behålla barnet eftersom vi hade varit tillsammans bara tre månader och vi visste inte om det skulle hålla. Jag berättade för min pojkvän och han kommer vara med på vad som jag än väljer. Jag valde arbort. När jag berättade detta för min familj var det en stor sorg för dem. Eftersom Mamma är katolik så är det lite känsligt med abort. Men de accepterade mitt val.

Fredagen den 13 mars 2009 aborterade jag bort min blivande son/dotter. Det var det värsta dagen i mitt liv. Jag trodde att det skulle bli lättare med tiden men det blev det inte. Jag började dricka igen och ta tabletter för min smärta skulle försvinna. Jag och min pojkvän höll fortfarande ihopa men jag började klandra honom att det var hans fel. Han var en ängel som stod ut med ett svin som mig. Självklart försökte han hjälpa mig men det går inte hjälpa någon som inte vill bli hjälpt. Jag började få ätstörningar (hetsäta) och gick upp 22 kg på 1 år.

Nu är det nytt år 2010 och jag var fortfarande ner i sk*ten. Min jag hade en passion för djur. Min pojkväns pappa skulle få Valpar och vi åkte ditt för att vara med under förlossningen. Då hjälpte jag till att förlössa världens vackraste varelse. (skriver med glädjer tårar). Hade aldrig sätt något vackrare i hela mitt liv. Vi kom en gång i vecka och hälsade på dem för jag mådde så mycket bättre vid den hundens närhet som jag förlöste. Efter hunden var 3 veckor frågade min pojkvän om jag ville ha honom. Jag var tveksam eftersom jag har vuxit upp med hundar hela mitt liv och blivit så fuktansvärt ledsen varje gång de har gått bort. Än idag gråter jag över de hundar vi har förlorat.

En dag i Mars nära dagen då vi gjorde abort för ett år sedan kom han hem med honom. Hugo min Hugo. Han var min. Han blev det barnet jag kunde inte behålla. Jag slutade med allt sk*t och la all tid på Hugo. Han räddade mitt liv. Mitt älskade barn. Han må ha fyra ben och är jätte hårig men han är ändå mitt barn. Jag och min pojkvän som är min sambo och fästman nu kallar oss för mamma och pappa. Och det finns ingen som blir kär i Hugo när dem träffar honom. Min familj är helt förälskade i honom att mina föräldrar kallar sig mormor och morfar till honom. För han är som ett barnbarn för dem.

Hugo är min hjälte, Han får mig att må bra. Idag 3 år senare är min deprission och ångest borta. Jag är mig själv. Tycker själv jag är världens roligaste person. Jag är alltid glad inget kan få mig på dåligt humör. Hugo är med mig stortsätt överallt. Varje vecka gör vi utflyckter och han har många tränings timmar i veckan. Han är en glad busig och frisk flate/vorste blanding på 2 år och han blir bara vackrare för varje dag som går.

Jag är världens lyckligast som får ha Hugo<3