Jag har haft det, ser ingen nakdel i det hela dok gjorde vi tabbar men det har vi lärt oss av. Men iaf hon var gudomligt snäll rar liten tik. Vad vi hade henne till ja det var en sällskapshund som jag lärde en del och akterverade med, gick kurser osv. En tiktigt bra kompis

Jag tycker det är bättre att köpa en omplacering, då räddar man ju en hund som är i desperat behov av ett hem!

En av mina hundar är en omplacering. Nackdelen jag kan se är att om hunden fått olater så tar det längre tid att åtgärda. En valp formar man ju själv samtidigt som det är mycket som kan gå fel även med en valp.

Tänker då främst om de blir rädda för något. Min omplacering är världens goaste och jag skulle lätt kunna köpa en sådan igen. Nu hade inte den farit illa på något vis utan var tänkt som egen avelshane i första hand.

Ja jag skulle kunna ta en omplacering om det är så att jag skulle klicka med just den hunden, dock då hellst en inte allt för gammal.

Olater/problembeteenden är inget hinder för mig, det ser jag mer som en utmaning och ett ypperligt tillfälle att kunna lära mig ännu mer då jag är sådan som oftast faller för just dessa "problemhundar" (samma sak med hästar).

Jag har bara haft omplaceringshundar. Den första köpte jag när han var 8 månader gammal, den andra när hon var 5 år och den tredje var 5 år han med.

Nu har jag bara dem jag köpte som 5 åringar. Tiken blir snart 7 och hanen har jag haft i 4 månader på fredag.

Har både bra och dåliga erfarenheter av omplaceringshundar, men jag ser inga fel eller problem med att köp en omplacering.

Jag tränar det mesta med mina, och ska debutera med hanen i lydnad.

Har två adopterade, de var 2 och 1,5 år när vi adopterade dem. De hade sina egenheter, den ena var rädd för det mesta. Hon hade blivit illa behandlad, slagen och aldrig blivit promenerad. Hennes rädsla gick över så snart hon vande sig vid oss och lärde sig lita på oss. Den sista resten av osäkerhet försvann när vi adopterade hund nr 2.

Han var en ex gatuhund och gillade att jaga katter, sno mat från bord, dra i koppel, bita sopsäckar och lyssnade inte på någon som helst tillsägelse. Nu gör han knappt något av detta efter ett halvår. Visst var det mycket jobb, han var väl som en 30kgs + stark valp som behövde läras från grunden.

Dock var båda enklare än den fostervalp jag hade hem ett tag. Båda blev rumsrena på ett par dagar trots att de aldrig bott inomhus och beter sig bättre helt enkelt. Det bits inte på sladdar, möbler, sopor osv som valpen gjorde. Så jag tycker helt klart att vuxna hundar är lättare att ta hem, och de ovanor eller rädslor de har är ett utmärkt tillfälle att bygga förtroende med sin hund. Dessutom visste jag vid adoptionstillfället vilka personligheter hundarna hade, vad de gillade och inte. De var liksom färdiga individer som jag redan älskade, och nu efterhand blir de bara mer underbara för varje dag som går.

Dessutom är det en viss känsla med att adoptera/omplacera en utsatt hund. Det finns liksom en tacksamhet nånstans i relationen. Och det är härligt att se dem utvecklas. Nu kan man knappt tro att hanen en gång levt på gatan, tar man upp borsten vill han genast ha lite ompyssling och han vill gosas hela dagarna tex.

Jag har tänkt att kanske tävla med dem i framtiden. De är riktigt duktiga på att lära sig nya saker, det stämmer inte att gamla hundar inte kan lära sig sitta

Har min andra omplaceringshund nu. Den första var 7 år och vanvårdad. Den andra var 8 år och understimulerad.

Båda har varit underbara hundar. Den första tog lång tid att få ordning på. De tre första månaderna låg hon bara under soffan. Man fick dra fram henne för att gå på promenad. Efter ett tag lämnade hon inte min sida. Hon var som en skugga överallt och väldigt klok och lättlärd. En tillsägelse räckte.

Den andra hunden har haft en bra uppväxt men de sista åren suttit väldigt isolerad. Han är vill arbeta och är väldigt lyhörd. Det tog 6 månader att bli av med det mest hysteriska beteendet.

Anledningen till att jag valt äldre hundar är att jag inte är frisk och skulle ha svårt att orka med en valp som kräver så mycket de första åren. Dessutom är det roligt att kunna hjälpa hundar som råkat illa ut.

Båda hundarna har varit sällskap och aktivitet för mig.

Jag har en omplacering som jag tog när hon var 17månader. En grymt rädd, undernärd vit sak med svarta prickar.

En hundgårdshund första 6månaderna av sitt liv utan social träning tillsammans med sina syskon, sen fick hon flytta runt lite, troligtvis med misshandel i något/några hem innan jag fick hem henne.

Nu är hon 3,5år och vi har lagt ner både svett och tårar på henne, vilket äntligen börjar ge resultat, idag är hon en hund, det var hon inte när jag först fick hem henne. Nu leker hon, har kaxat till sig (lite väl mycket på vissa punkter), har gått upp i vikt och är helt underbar.

Tanken från börjar var tt ha en agilityhund, men det passar hon inte alls som, utan istället blev det en ren sällskapshund.

Det vi tränar på nu är inkallning bland andra hundar, ska försöka träna bort skotträdslan (vilket jag nästan lyckades med tills några idioter kastade smällare efter henne så vi är tillbaka på ruta ett igen) och stadsträning.

Jag har en omplaceringshund som jag fick när han var 3år. Dock sa inte förra ägaren någonting om alla problem han hade. Så första gången han morrade och försökte bita mig fick jag en chock. Nu 2år senare har jag fällt blod, svett och tårar för honom och han är en jättebra hund. Dock så finns det vissa saker som jag behöver jobba på men det är inget sådär jätteakut.

Jag tog min förra tik när hon var 1½ år. Perfekt ålder och hon hade inte så många olater, enda nackdelen är att man inte alltid vet vad hunden varit med om i tidigare liv.

Använde henne som aktiv sällskapshund, tränade henne i lydnad. Tänkte tävla med henne men blev aldrig så tyvärr.

Kan tänka mig ta en omplacering igen!

Jag skulle kunna tänka mig omplacering men helst max 2-3 år gammal, vill ju ha några år tillsammans :)

11, fast en mindre hund lever ofta 15 år o mer tillomed så en 7åring hade inte hindrat mig :)

#12 Jo sant men jag vill helst inte ha liten hund ;)

13

Mina är/var som sagt 7 och 8 år. Vad jag kan säga om en hund i den åldern är att man får räkna med dyra veterinärkostnader om man har otur. Visst kan det drabba en ung hund också men krämporna kommer med åldern. Finns det ingen försäkring att överta blir det jättedyrt att teckna en.

Man måste ta ställning till vad man ska göra om hunden blir sjuk. Helst redan innan det händer. Kostnader, rehabilitering av en gammal hund, klarar hjärtat narkos m.m. Hunden ska inte lida av eller efter en eventuell behandling.

Vi har dragit några tänder, haft livmodersinflammation och försämrad njurfunktion och kraftigt blåsljud på hjärtat som till slut ledde till att vi fick ta bort hunden. Båda har varit lite stela och ledbrutna.

På plussidan är två enormt glada och tacksamma hundar som jag vet har haft det bra hos mig de sista åren. Min uppfattning är att de är lätta att anpassa då de ofta har lärt sig att de måste gå undan. De är väldigt lyhörda och följsamma och har lätt att förstå vilka regler som  gäller i det nya hemmet.

För oss har det tagit ca ett år innan hunden landat helt och hållet. Kanske har jag bara haft tur med dem och fått två kanonhundar.

När den dagen kommer tar jag gärna emot en till äldre hund som behöver omsorg och kärlek den tid den har kvar.