Du är inte ensam om detta. Jag har en bekant som är över 30 år. Hon har man och två barn och bor tillsammans med dom i deras gemensamma lägenhet. Trotts detta så har hennes mamma tvingat henne att avliva katten för mamman tyckte att dom inte hade råd med den. Jag personligen tycker att mamman ska hålla sig utanför det hela så länge de inte ställer några krav på mamman att betala eller sköta katten.

Oj, så illa har jag det inte…

Jag kan förstå att om man inte har råd, inte tar hand om de djuren man har osv så kan jag förstå att de kan säga något. Men så är ju inte fallet, han är på något sätt kvar i som om jag skulle bo hemma eller nåt….

Jag vet inte, bara för han kanske tycker det verkar jobbigt, så gör ju inte jag det!

#2 Fast egentligen så tror jag inte att det var för att dom inte har råd med katten som mamman var på dom, det var nog mest för att bråka. Hon jobbar heltid och han jobbar på projektanställningar och stämplar resten.

Ts, vad säger din pappa när du pratar med honom om det? Alltså, vad ger han för anledning till att han inte tycker att du ska skaffa en hund till?

Jag har inte pratat med om honom om det än eftersom jag vet att det kommer låta ungefär "Men EN till" "varför då" osv Alltså inga specifika saker utan mer bara "men gud vad jobbigt" typ…

Det var som när han missförstod mig och trodde jag skulle köpa häst (fast det var en prydnadssak). Så blev han typ VAD SÄGER DU!!!…. fast egentligen borde det inte heller spela honom någon roll, eftersom jag lever ju mitt liv och känner jag att jag har tid och råd med en häst så kan jag göra det om jag vill…

Aha.. ja men att en förälder ställer frågan, även om barnen flyttat, tycker jag inte är så konstigt. Jag kan nog göra det till mina barn åxå, som är vuxna och har flyttat hemifrån, det är inte för att jag går i taket, utan för att man vill att de ska ha tänkt igenom det.

Visst man kan ju intresserad. Men jag förstår faktiskt inte ifrågasättandet. Jag lever mitt liv, helt oberoende av mina föräldrar och har gjort i många år, de har ingen rätt att ifrågasätta mina beslut om de inte misstänker att det kan gå snett. Vilket de inte har eftersom jag har bra ekonomi och ett ordnat liv.
Inte ifrågasätter jag mina föräldrar om de skulle skaffa en hund eller häst eller båt eller flytta. Om jag inte trodde att det skulle gå snett och då hade jag på ett vänligt sätt förhört mig för först om de har råd osv…Och jag tycker faktiskt jag kan begära samma respekt tillbaka…

#7 ja, att bli behandlad respektlöst är en helt annan sak, det ska man inte bli. Men har du pratat med din pappa om det, och berättat att du känner så?

Jag kan åxå tänka att en annan orsak till att många föräldrar känner sig lite negativa, är att de blir ofta tillfrågade att sköta de små liven när det ska resas osv. Menar nu inte dig specifikt, utan allmänt. Men prata med din pappa om hur du känner, är mitt tips :)

Problemet är ju att vi inte har jättenära realtion… min pappa är underbar på massa sätt men just detta känner jag är ett problem, men det är nog också ett släktdrag eftersom farmor är likadan… Det ska alltid kritiseras… men det är svårt att prata om…

Som sagt jag hade förstått om det var som du sa att det ska passas hit och dit. Men det är ju det som är saken. Att med vår nuvarande hund så träffar pappa henne kanske 3 gånger om året när vi kommer upp och hälsar på. Och i somras var en engångs händelse med passningen. Då min famor passade henne när vi var bortresta i en månad och på helgerna tog min pappa hunden då farmor ville ha lite "ledigt"…. Så det är ju inte som att han kommer märka av hunden något nämnvärt annat de 10 dagarna om året som jag kommer upp till stockholm och hälsar på…. Och vad jag har märkt så tycker min pappa jättemycket om min hund som jag har nu och tycker hon är jätterolig, och han tycker ju om djur, så det är ju inte det heller…

Jag bara tycker det är jobbigt att jag vet att jag kommer få försvara mig det första jag gör, och jag är lite känslig så det väldigt mycket energi av mig. Speciellt när det är något som jag kommer vara väldigt glad för!

#1 Om människan avlivade katten pga mamman, fastän hon inte bor hemma, så lyssnar hon fortfarande för mycket på mamma tycker jag.
Jag hade inte gjort det, spelar ingen roll vad min mamma hade sagt.

Jag bor hemifrån. Jag lyssnar en del på mina föräldrar eftersom jag inte har bott hemifrån så länge.
Men ingen av dem kan bestämma över mig vad jag ska ha för djur eller hur många så länge jag sköter det själv. Visst dem kan ge kloka råd osv men i slutändan är det ändå en själv som bestämmer.

#10 Jag håller med dej jag. Ingen rör "min"/vår katt.

#9 Jag förstår precis. Det är klart att du vill att pappa ska glädjas med dig!   Har ni en lite krasslig relation, så vet du ju egentligen inte anledningen till varför han säger som han gör… och han har inte ens sagt något än. Du BEFARAR att han ska skrika högt, men han har inte gjort det. Jag skulle rekommendera att du ringer och pratar med din pappa…. berätta att du skulle vilja att han gläds med de beslut du tar, vad det än må gälla.

#11 Precis :)

hahaha, tills jag vart 30 år då sluta mamma yttra sig något att man skaffa djur. Men då har jag haft en drös djur sen jag var liten, då fick jag djur gratis av alla möjliga vandrandepinnar, fiskar med akvarium, dansmöss,papegoja mm dessa välkommna hon hem iaf. Men när jag flytta hemmifrån vart det andra bullar och min mamma har alltid vart lika dan mot mig . Jag fick en häst helt gratis hon gasta o gapa det där kommer bli dyrt för dig, saken är den att jag alltid haft hästarna gratis mot att man hjälper till på gården/stallet.  Skaffa en katt samma visa åh den där katten är inte min tro inte jag kommer ta hand om den…. varför skulle hon få min katt? Jo, bara för att mina andra syskon lämnat djur hemma så gör inte jag det. Hästarna har alla blivit sålda när det var dags för det beslutet en gav jag bort pga jag bort pga jag viste vart hon hamnade o 2 hade jag så många år så de var riktigt gammla så de fick sommna in. Hunden hmm ja den har hon inte nämnt ett ord om  att man gjorde fel, kanske för att det ändå var en hund hon gillar o kanske för att hunden fjäska sig in rätt :) Kan säga mamma är en djurperson hon älskar djur o djur har väl en förmåga att trivas med henne med, men iaf över telefonen ska de låta lite mer. Sen anser jag har man nu ett djur är man ändå bunden på visst sätt men herre gösses en hund är ju hur enkel som helst att ta med sig. Så ska de gapa lika dant när man skaffar sig en bil oxå? hmm man kan väl undra för om något kostar så är det väl ändå något med en motro på!

Klart att de lägger sig i, de är ju föräldrar 

Mamma var helt emot att jag och sambon skulle köpa hund. Hon gillar hundar, men jag kunde ju inte köpa "en sån där" (=amstaff) i hennes mening en kamphund. Tror kanske inte att det hade varit lika gälla toner om jag hade köpt en labbe, typ.

Men jag gav blanka f*n i vad hon tyckte (visst blev jag lite ledsen, jag hade ju hellre sett att hon stöttat mig), och nu älskar hon hunden. Är mer än gärna hundvakt osv. Tror att hon har ändrat åsikt kring rasen också.

Pappa var mer "ja om ni har tiden och verkligen vill det, varför inte".
Mkt skönare inställning ^^ Sambons föräldrar sa typ "nej, varför ska ni skaffa hund? ni är ju så unga". bla-bla-bla.

Föräldrar bryr sig (ibland för mkt) men saken är ju den att de alltid (förhoppningsvis) vill ens bästa. Och det är såklart just därför som de måste lägga sig i. Jag tror att det gäller att överbevisa dem, att man verkligen klarar av det man tar sig för osv.