Fattar inte.. - Måste skriva av mig
Förlåt, ni behöver inte läsa. jag var bara tvungen att skriva av mig någonstans. Någonstans där några förstår..
Att förklara min saknad går inte. Ingen kommer någonsin förstå hur mycket du betyder för mig. Du har fått mig att gråta, att skratta, att älska, att bli arg. Ja allt. Varje gång jag hör ditt namn så brister jag ut i gråt. Varje gång jag tänker på allt vi var med om brister jag ut i gråt. Det var 1 ½ år sedan du åkte ifrån mig. Men jag kommer aldrig komma över det. Den dagen du går bort kommer jag att gråta floder. Även fast du inte längre är min. Jag kan inte prata med någon. Ingen förstår, ingen orkar bry sig. Allt jag vill är att få se dig, få känna din underbara lukt, få känna din underbara päls en gång till. Jag skulle göra vad som helst. Det kommer aldrig bli du och jag igen. Men inom mig så är det alltid du som betyder! Ingen kommer någonsin kunna ersätta dig. Varför kan ingen bara förstå att man kan sakna någon så mycket? Varför kan dom inte förstå att man kan må skit över att ens bästa vän har åkt. Varför kan man inte ha en bästa vän som ställer upp där för en varenda sekund? Varför får man inte må så jäkla dåligt över ett djur. En varelse som är betydligt snällare och trofast än en människa? Varför? Varför förstår ingen att det aldrig går att släppa dig…
![[Forest]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Jag förstår hur du känner 
Kan tänka mig i hur du känner =(. Inte kul =(..
Väldigt fin vovve i alla fall, är det en Kuvazs? =)
Jobbigt känsla,tröstekramar från mig!
r.i.p<3 tröstkramar
Medarbetare: Sällskapskaniner, Support.
tack alla. Det är så jobbigt. Ingen verkar förstå att det går att sakna ett djur. Dom säger hela tiden, men hon lever ju fortfarande.. Ja men och? Hon är inte här. Hon kommer aldrig komma hit igen.
#2 Ja det är en Kuvasztjej :)
Åh vad hemskt! Samma sak hände mig och min första hund. Fick henne i julklapp när jag var 11. Hon var redan två när jag fick henne och hade inte haft det bra innan jag fick henne så hon fästa sig verkligen vid mig! Hon byggde fina muskler, lärde sig att hon fick kissa utan att det gjorde någonting. (Dom vägrade stanna när hon gjorde det, så hon slets med och lärde sig att gå och kissa) Hon lekte varje dag och hade någon som älskade henne såå otroligt mycket! Men efter några månader blev min bror allergisk så jag fick inte ha kvar henne. Det har gått 5 år men fortfarande jätte svårt att prata om. Speciellt då hon hade fått ett sånt roligt liv efter allt dåligt hon varit med om. Kändes som jag svek henne lixom! Och sen kommer jag aldrig glömma hur hon tittade på mig när jag stängde dörren när jag lämnade tillbaks henne till uppfödaren. Hon försökte smita med mig ut. Bilder som aldrig lämnar mitt huvud!
Finaste Jaffa! <3 :(
Usch beklagar verkligen det är aldrig kul att känna sig pá det viset. Verkligen en jobbig känsla. Vet själv hur det är dá jag ocksá genomgick samma sak med min förra hund. Tiden läker inte sár, men man fár lära sig att aceptera det. Styrkekramar till dig !
Härliga hälsningar// Felicia
http://twinkimesstars.weebly.com/index.html
#6 ja usch det är hemskt. Vi lämnade också tillbaka henne till uppfödaren. Vi skulle ner till mina kusiner i Kalmar och uppfödaren bor i Växsjö. Så vi stannade på en plats där vi mötte uppfödaren. Och när hon satt i bilen kramade jag om henne och gick. Och hon kollade på mig med en blick som att hon visste vad som skulle hända. Men hon såg att jag var ledsen och ville trösta mig <33
#7 jo. Det är ju så. Hade aldrig klarat det utan mina andra hundar <3
Starta ny diskussion