Jag måste bara berätta för er om min värsta dag hittils.

Jag har aldrig råkat ut för att bli av med en hund, eller att hunden lyckas smita ut och vara på rymmen. Aldrig tidigare, jag har tänkt tanken och känt hur hemsk den känslan skulle vara om hunden/hundarna sprang bort.

Och idag så hände det, dock med en hund som jag är hundvakt åt.

Jag passar min kompis hund som är 8 månader gammal (Blandning mellan Russkiy toy terrier och Jack russel terrier). Jag hade vart hos vet med min ena hund och under tiden fick denna hunden då vara hos min morfar.

När vi sedan kommer hem från vet så ska jag hämta honom hos morfar och ta ut honom på en kisserunda, vilket slutar med att denna lilla rackare lyckas smita ut genom dörren i full fräs, förbi mig och ner i svalen och något smarthuvve hade lämnat portdörren öppen så det var bara för honom att smita ut.

Jag sprang efter och ropade (han är väldigt skygg av sig och sprang för livet), fick hjälp av en hel del folk både här i området och i området ett stenkast härifrån.

Vi letade efter hunden allihopa tillsammans i ca 4 timmar och fick tips om vart han sprungit. Tillslut så hittar jag honom uppe i skogen på en bergskant och försöker ta honom, men då han är såpast skygg som han är så backade han bara snabbt undan.

Jag ville inte att han skulle springa iväg så jag satte mig ner och vände mig bort från honom (så jag kunde se honom i ögonvrån men inte i ögonen så jag inte utgjorde ett hot för honom), sedan pratade jag lugnt med honom jättelänge och berömde honom så fort han kom närmre, men ju mer jag närmade mig dessto mer backade han. Tillslut satt jag bara där och pratade lugnt med honom om allt och ingenting och han verkade tillslut lugna ner sig.

Han la sig ner för att sova och jag som då satt ner, tog några små "lyfta-på-rumpan-steg" emot honom och till slut lyckades jag få tag i honom!

Nu ligger han här och stensover i min säng och är alldeles slut efter denna dagen, och jag kan säga att jag har då aldrig vart så ledsen och så förstörd som jag vart idag. ALDRIG.

Men känslan att lyckas få tag i hunden var så lyckad att den inte går att beskriva =)

Jag hade ju tidigare tagit kontakt med ägaren som sagt och nu ringde jag upp igen och sa att hunden var återfunnen! Den glädjen var riktig lycka, och även om ägaren vid försvinnandet försökte lugna ner mig som stortjöt i telefonen så märkte man hur glad och överlycklig han blev trots att han inte verkade vara så orolig i telefonen =).

Oj nu blev det riktigt långt, jag försökte göra det så kort jag kunde, men det gick inte så bra =P.

Men nu kan man sova gott igen och jag vill aldrig någonsin mer vara med om detta, för känslan att förlora en hund är för J**lig rent ut sagt!

Kram på er allihopa, jag kände att jag var tvungen att berätta om detta lyckliga slut =)