Ingen?

Jo jag min farsa hade en blandning av Gotlands, Hamilton och Schiller Stövare.

Men alltihopen i den var Stövare så det gör inte direkt rättvisa för blandis fullt ut.

Men det var en duktig jakt hund med en otrolig nos..
Men då farsan blev dålig och inte orkade jaga med den så blev den understimulerad, odräglig och slutade med att tröst äta och blev för fet.. Precis som min farsa..

Hehe ojdå det slutet lät ju inte så lyckligt men frågan är väl egentligen om en stimulerad jaktblandis kan fungera som sällskapshund?

Klart den kan, alla hundar oavsett ras eller blandning kan fungera som sällskap, gäller bara för ägare att förstå sig på hunden.

Se till vad det är för blandning, läs på om alla inblandade raser, försök att förstå vad som händer i hundens huvud när den råkar utför saker som när för den instinkter tar över och lär dig och hunden att tackla det som kan hände..

Jag kan förklara lite närmare vad jag menar, när jag är lite piggare..

Ack så rätt du har.
jag skulle verkligen uppskatta en lite utförligare förklaring :D

Det förekommer mycket blandraser inom jakten då aveln är prestationsinriktad, altså bäst hund lämpad för arbetsuppgiften.

Karelsk björnhund har jag ingen erfarenhet av som korsning, men renrasig brukade jag låna hem från kenneln jag hjälpte till på ibland som tonåring + hade hundkunskap där (1978-80).

 Virpi var så  härlig. Stog på bakbenen o plockade äpplen från träden som hon sen åt. Hon var den som dom andra tjejerna på hund kunskapen tyckte var för stökig och som jag föll pladask för.

Jag fick henne från kenneln (dög inte som avelshund), men mina föräldrar sa ifrån… snacka om besviken och arg tonåring det fanns i vårt hem då.

Min  första hund skaffade jag 1987, Pontus, var norsk buhund/ norrbottens spets/ Smålands stövare. Han som jag nu är gift med brukade vara hundvakt åt Pontus när jag jobbade och på den vägen är det + att året efter skaffade han Pley… Pontus lille bror.

Dom var helsyskon, antagligen gick det bra att få in "cash" på första kullen så hundarna deras fick para sig igen ett år efter.

Härliga familje hundar, men jagade det mesta sorters vilt, vilket guben min inte tyckte var så kul eftersom han ville att de skulle jaga småvilt.

Minns att Pontus tog genvägen o sam över sjön nån gång när han varit ute på i skogen o såg oss på en udde. Kramgoare och bättre tröstare när man var ledsen får man leta efter… en riktig "go nalle"

Ett minne av Pley var att han var så väldigt osäker o dålig på att använda nosen.

När vi varit på sjön o vinterfiskat, men gått ifrån där vi satt så, satte han sig på isen där vi suttit och ylade istället för att vrida på huvudet så han sett oss eller använt nosen.

Pontus trodde många att det var Labrador i för han såg ut som en rödbrun miniatyr Labb med "rull rumpa".

Pley var tecknad som en smålands stövare men i övrigt såg han ut som en liten och nätt spets med vingliga vipp öron.

ÅH, saknar dom alla så mycket!

Vi har haft en blandras stövare/bordercollie o helt underbar! Fick låta henne somna in för 4 ve sen pga sjukdom o til viss del ålder (10,5 år).

Vi jagar inte utan hon kom till oss lite som av en slump…skulle inte skaffa hund just då eftersom vi hade vår schäfer men vi föll för henne o hon åkte med oss hem. Så det kan gå…

Underbar hund som vi hade som sällskapshund o det gick så bra! Nu i efterhand då jag läser om raserna o även vad andra säger/tycker så hade vi aldrig vågat skaffa henne. Men jag är glad att vi inte visste så mkt mer än att det ena var en jakthund o det andra vallhund…För då hade vi missat en pärla!

#6 Ja det var väl därför SKK bildades? Då det från början bara var för Jakt raser i Adelns ägo, sen efter det blev det för andra hundar, men först enbart för Jakt och Bruks hundar

#8 Vilka snyggingar!

#10 Ja, visst var dom! Nu är dom i hundhimlen o leker med varann…

#9 vill minnas att det var hamiltonstövarens grundare som beslöt sig att bilda SKK då han blev inspirerad av utländska kennelklubbar som stamboksförde sina hundar och på så sätt hade större koll på aveln.

Nu kommer jag och är nyfiken.

Varför vill man skaffa en jakthund (om än delvis) när man inte vill jaga?

Förra hunden var 50% labrador, 25% schäfer och 25% hamiltonstövare. :)

Han hade en otrolig nos, och var helt klockren på spårning och sök, blod, person och saker. Han gick alltid klockrent. Han var dessutom världens snällaste, och hjälpte andra hundar att bli av med sin rädsla för stora, svarta hundar.
Han vägde 35-40 pannor och var i princip helsvart. Utom en fläck i nacken och en helvit bringa, plus vita och bruna tassar/ben, och en vit svansspets.

#13 Anledningen till att vi skaffade honom var att vi letat efter en förstahund till familjen. Min far hade haft hundar tidigare, och innan jag kom så hade min familj varit fodervärdar åt hundskolan. Vi ville ha en hund som orkade långa promenader, hänga med på det mesta och sådär. Egentligen inte så stora ambitioner, då jag bara var 8 år när vi skaffade honom.
Vi tänkte väl mest att labradoren och schäfern skulle slå igenom, men… :)

Vi har en 75% wachtel 25% hälleforsare, han ser ut som en korthårig, lite större wachtel.

Först letade vi efter en wachtel, men efter att ständigt under nästan ett års tid hamna långt ner på väntelistorna (eftersom att han prompt ville ha en hund med meriterade föräldrar och hittan och dattan) så hittade vi Bruno och tänkte som så att det kan väl inte skada men en korsning då renrasiga hundra ofta har problem med höfter/knän.

Bruno är inte så gammal än, men ska snart, när man får jaga med hund igen, få visa vad han går för :) Spåra är han en riktig fena på. Kursledaren var imponerad.

Han är genomsnäll, med MASSOR av energi. Han har ju inte börjat jaga än, men fungerar hittills utmärkt med barn, katter och andra hundar. Vi hade nämligen en renrasig innan som vi fick ta bort då han inte gick att lite på alls, tyvärr.

Har inget annat än valpbild på denna dator..