Grattis till framgångarna, blir så glad av att få höra/läsa uppdateringar om hur det går för alla som har/haft problem

Det värmer att läsa om er,och visst har du rätt det tar väldigt lång tid,för även om man tror att hunden är "hemma" efter ett halvår så kan det ge fatala bakslag när det gäller omplaceringar,du är så duktig som tar det i hundens takt

Gratulerar till framgångarna! Så jätteroligt att det går på rätt håll även om det tar tid. Kan tänka mig att det värmer i hjärtat när han söker kontakt själv nu.

Önskar dig verkligen lycka till i fortsättningen

Grattis, visst är det skönt när man ser att de litar på en och visar sin kärlek. :) Han är ju så otroligt söt oxå :)

Va duktiga ni är båda,man blir så glad när man läser sånt här.Lena

Jättehärlig!så jättekul!Superbra kämpat av er!JJiippiiii!!!!

ja, visst är jag lycklig….han är ju så snäll o söt….var nyss ute på en kvällspromenad och gissa om han var glad o sprallig nu…han gillar verkligen promenaderna…och visar det så tydligt, allra helst när man går o småpratar med dom….då blir han så prättig och liksom lever upp…jag har ju rullkoppel, så dom kan springa en bit ifrån mig…..

Kan nämna att jag bor ju så till att det är så lugnt här på våra promenad väg….den tar slut bara ca 1 km bort, och det är bara 3 hus på den sträckan….så vi känner till varandra så pass att dom vet att det går hundfolk där på vägen….

Förväntansfulla vid dörren på väg ut…nu har dom ju oxå varsin fin tröja i kylan som jag har stickat åt dom…

Så söta dom är i sina hemstickade tröjor, Eija…Du är jätteduktig!

Vilken underbar berättelse! Sitter här och ler då jag läser, och kan nästan se er framför mej. Då jag läser vad du skriver, längtar jag ännu mer efter en liten vovve…

Tack Eija, och massor av kramar till dej och dina små vovvar,

från Sisa  

Så kul att få höra. Din hund har verkligen hamnat på rätt ställe. Vilket tålamod du har.

Tack och lycka till framöver oxå.

Så roligt att läsa din berättelse. Att det går bättre o bättre och att du har så fin hand med din hund.

Önskar er all lycka framöver också och ser fram emot att få läsa om fler framsteg.

…tack så mycket för eran peppningar….jag älskar mina hundar, och har alltid haft ett gott öga till just hunden….var ute o gick med grannars hundar redan när jag var liten, om jag inte själv hade någon så att säga….

Och jag lovar att berätta mer om hur det går framöver…..det kan ju alltid gynna någon som har i tankarna att ta över en omplacering, så kanske denna berättelse kan ge lite vägledning…

Grattis över att det börjar bli bättre …jag har också en omplacering, men med han gick det lite snabbare innan han lita på oss.Tycker det är jättebra att du orkat kämpa.

#11 För oss tog det över 1,5 år innan vår omplacering slutade göra utfall mot andra hundar. Det är en härligt känsla när det vänder!

#12…va härligt att det gick så snabbt för dig….jag har haft en till innan honom…..en liten kille som hette Gizmo…han kom till mig när han var 9 år, så jag var lite tveksam först….för jag hade ju tänkt mig en lekkamrat till Frisco…

Men dom bedyra att han var så pigg, men däremot så hade han en kronisk ögonsjukdom, så man var tvungen att droppa i ögondroppar o salva…han var nästan helt blind på ett öga…..orsaken var att han hade blivit så misskött med allt…..han hade  haft en jäkla massa olika hem kraken….

Sen fick jag senare veta att han hade även hjärtproblem, men det fick jag veta först efter att jag hade tagit honom till vetten, när jag bestämde mig för att ta honom ändå….tyckte så himla synd om honom…han var hotad till avlivning eftersom ingen ville ju ha en såpass gammal hund…..

Han var så snäll så det var inte sant alltså, men ack så osocial….han tydde sig direkt till Frisco…såg helt upp till han….men han var livrädd för berörning och den biten….men med mycke kärlek o prat, så fick jag honom att lita på mig…och han gick det mycket snabbare med än med Milo….så där ser man lite oxå på hur hunden har blivit behandlad kanske…

Denna lilla kille, blev den snacksaligaste  hund jag någonsin har haft….han prata så han prata..(knorra) som jag sa…ja, det gick i ett…blir tårögd bara jag tänker på det nu, för den lilla fick njursten, och då såg vi även att hans hjärta var väldigt förstorat, så att den klämde åt strupen lite granna…och vi vet ju inte heller hur länge han hade haft problem med stenarna….

För efteråt så förstod man att det var nog så att han hade ont när han satt o skaka ibland….och vi tolka det som att han var rädd…sen skvätta han inomhus med, men hundpsykologen sa att det kunde bero på att han ville markera, för många hanhundar gör det innan dom känner sig hemma….

Han sluta med det nästan helt efter ett tag, så man tolka det som att det berodde på det….men idag undrar jag om det inte oxå berodde på hans njursten….han kanske hade lite svårt att hålla igen…

Hur som helst så avled han här hemma innan vi hade fått svar på hans prover, på vilken sorts sten han hade….för en sort går att få bort via dieten…men den andra sorten måste opereras….så både vetten och vi misstänkte redan då att han kanske inte klara en operation, eftersom hans hjärta var så förstorat….

Och tänk att han avled på sin födelsedag…han fyllde 10 år….och det lustiga var att just den dagen så piggna han till, och ville äta, och då fick han lite lasagne, för han älska det…..han hade inte ätit något på 2 dagar, bara druckit vatten…..ja, jisses va jag saknar denna lilla krabat….vi fick sån liten tid tillsammans, och han som äntligen kände sig hemma….han har verkligen satt ett stort tassavtryck i mitt hjärta….vi hade han nästan 1 år….

#11….ja, visst är det en seger när man ser att det går vägen till slut…man måste verkligen hålla igen, hur arg man än kan bli ibland på de små liven, det är ju precis som barn är….jag brukar faktiskt prata med dom precis som med ungar…./töntigt va/ men vaddå!…Ja, förklara varför dom inte får göra så….

Här en bild på lilla Gizmo nyklippt o fin….med sina glesa tänder, och de syns att han har fel på ögonen, men han är så himla go……

Nu vilar han här hemma på tomten tillsammans med en annan hund som jag hade, hon blev oxå 10 år, men henne hade jag från hon var valp….hon dog i cancer…..

#14 ja det är helt underbart att det gick så bra med Max ,men han är omplacering, så jobbat med honom har vi gjort puh…

# 14

Eija…du har verkligen ett stort hjärta, fyllt av Kärlek. Du är en sann djurvän…jag gråter då jag läser din berättelse…Ett djur man haft, har alltid en stor plats i ens hjärta…man sörjer och saknar…den saknaden tar aldrig slut.

Tack för att Du delar med Dej…och massor av varma kramar

från Din vän Sisa.

underbart att fler tänker på att ta en omplaceringshund :) underbart att läsa om dom men blir så glad :D

#15…ja nog är det jobb…men jag har ju tid nu eftersom jag är sjukpensionär….

#16…Tack Sisa….Nu är nog Milo den sista jag tar, skulle tagit fler om jag hade orkat….men jag vill inte det heller eftersom jag anser att man bör ha mycket tid till den man tar som har haft problem…och två kan bli för mycket….Och min goa gulliga Frisco är som en medhjälpare, han tar sin roll i det  hela så himla bra….brukar kalla honom för " syster yster…."

#17…Jag håller med dig, men som sagt var..man måste vara medveten om att det är extra jobb ibland med dom….och man vet ju inte många ggr vad dom har varit utsatta för….är ju bara spekulationer…

Och sen lära känna den hunden inpå djupet….och det släpper dom inte in en till förän dom litar på dig….