glömde nämna att min "pappa"  slog och sparka han med under åren..han hade inte lätt..

Men då han dog så ringde jag å boka tid med omplaceringstället och tala om vad som hade hänt han..dem lova att inte sälja nån hund till han å dem skulle aldrig sälja hund till någon som honom..dem e seriösa av sig..

Huvva stackars hund, men han hade iallafall en som brydde sig om han och det är jag säker på att han var tacksam för.

Jätte bra att du tog kontakt med omplaceringsstället, så de inte omplacerar fler hundar till din "pappa".

Förstår att du har ångest.

Men vi är nog endel som har sett djur fara illa när vi varit yngre utan att göra nått, speciellt om det är typ släkt eller vänner.

Hoppas han aldrig skaffar ny hund :(

Stackars hund, blir ledsen när jag läser detta. Han hade iallfall många fina stunder med dig.

Hoppas din "pappa" inte skaffar föer hundar/djur. Han är ju typen som ska hålla sig till dammråttor.

//Toktass

Du gjorde vad du kunde i den ringa ålder du hade,din pappa var vuxen nog och ska må väldigt illa av detta…det är svårt när det gäller ens föräldrar också,trösta dig med att du lärt dig otroligt mycket av detta och var glad att du fanns där för hunden så mycket du kunde…

Jag kan berätta en grej jag gjorde som 14-åring,men det ska tilläggas att jag inte klandrar någon nu,utan jag var ett sådant barn som var handlingkraftigt oavsett om det gällde mina föräldrar eller andra….kanske berodde på att jag är minst i en kull av 3 syskon.

Första hunden jag hade skaffade mamma till min bror som struntade i den,då var jag 9 år det var en samojedspets…jag tog över den hunden bara efter någon vecka och vi var som ler och långhalm tills han dog.

När jag var 14 fick min syster vårdnaden om mig eftersom mamma var alkoholist och min bror redan bodde på fosterhem,mamma skaffade sig då en hund och söp järnet,jag var ofta därhemma och tog hand om den så den fick komma ut och få mat osv osv…

Mamma var arg på oss som hade flyttat ifrån henne, så när hon blev inlagt på lassarettet sade hon inget till oss,jag fick reda på det av portvakten efter flera dagar….jag var ju anhörig så han låste upp lägenhets dörren och därinne stod hennes hund,hela lägenheten var nerpissad och bajsad,hunden tovig och utsvulten.

Där och då 14 år gammal tog jag beslutet om avlivning,min syster tvekade men visste att hade jag bestämt en sån grej så var det så,jag kunde inte ta den hunden just då,mitt eget liv var kaotiskt och jag hade skola och annat att sköta…..Jag och min syster åkte till Strömsholm med hunden,och där fick hon somna in….jag har många ggr ångrat att jag inte gav hunden den tid den behövde,men är glad att jag räddade hunden innan den var helt utmärglad,hon mår bra nu och finns hos mina andra bortom regnbågen…

Tack  för era svar, jag skulle avlivat han om JAG kunde och fick.. men grejen va att omplaceringstället och "pappa" skulle ju ta kontakt med dem om nått sånt skulle inträffas, med tanken på hur feg han e, så gjorde han aldrig de, för på kontraktet stod de att dem skulle göra det gemensamt och med tanken på hur han såg ut så…  och sen va de ju att jag inte hade pengar alls till avlivining och mamma hade ju sjä'lv problem med kvinno jouren och hon fick helst inbte åka hem dit.. Men han fick en massa underbara år med mi´g, men har aändå en åmgest..

"pappa" hade en schäfer tik för flera årsen innan han träffa mamma, denna tik ca 3-4år blev rädd när farmor och polisen bröts sig in i lägenheten och tiken bara kastar sig ut genom fönstret på 3dje våningen och bryter alla ben…

Pappa bryr sig inte utan binder fast henne vid elmimentet igen (som vanligt) och där lider hon i minst 5 mån..tills mamma tar henne till vetrinären och alla där inne flippar på henne för HON lät de gå så långt.. och hon fick förbud mot hundar tills de kmr fram att de inte va hon..tack och lov för mamma e en djurvänn..

När jag tänker så här att de emin egna pappa som gör så möt djur som inte kan säga till och RICO älskade honom från första stunden.. ja de e hemskt..

Och han pratar ju om att skaffa hund igen.. men han FÅR inte och polisen gör inget för en anmäölen el liknande.. Han va ingen bra far å ännu midre djurvänn…

Ja känner att ja måste få skriva av mig å få dela denna (en av mina) hemka upplevelse.. å om ja inte skulle mått som ja gjorde så skulle jag ha avlivat el bett nån hjälpa mig långt innan, men ja de va en svår pariod för mig…

Och den stanken och hur mager han va.. ALLA ben i ens hundskropp såg man och kände.. ja krm aldrig glömma det..

Fullt förståligt att du har skuld känslor, men det är ändå så att om du hade haft möjlighet att ingripa tidigare, så är det ändå inte säkert att han (pappa) inte hade haft möjlighet att få tag i en annan hund!

Förstår din ångest men det har hänt och det enda man kan göra i ett sådant läge som nu!
Är att sörja och se till att det inte händer igen!

Alla har vi säkert gjort saker som vi önskar att man kunnat göra annorlunda, men trots allt och alla fel val och snesteg….

Så är det just dessa steg som gjort oss till vad vi är idag! Och jag hoppas att alla som läser vad du upplevt inser att man ska och bör agera tidigt och säga till -Allt för djuren och deras ägare samt att försöka få folk att inse att alla har inte den kollen som alla borde..

Det finns för många hundar som far illa.. Tyvärr.

Jo, men de va väldigt svårt när han va på sitt humör å de va han jämt..hade man mobilen vid örat så trodde han att man ringde till polisen, å han kunde bara flippa sådär.. å ja..inte roligt, för när ja va mkt mindre 1-6år blev jag misshandlad så de räcker ab honom, så ja vågade inte göra någongting…

Men nu kmr jag att göra något.. de e synd om alla djur som råkar illa ut och jag e bara tvungen att förklara…

gösses.. stackars hund  o stackar dig, var inte lätt uppväxt du har haft.

#9 nej, de har ja väl inte haft,. tycker de e bra å dela med sig..

Bara 1 hund som han har tat bra hand om, Ludde en svart labrador, han lärde mig att gå;).. å han fick komma till vet när han behövde å när han skulle avlivas.. men men…

Jag hade bara turen att min syster hade jobb och pengar till avlivning,hon fick hela mitt underhåll från pappa sedan….annars hade jag inte kunnat hjälpa den hunden heller….du är stark och modig som vill dela med dig av detta hemska du varit med om…kram på dig!

#11 Tack!, kanske bara kasnke finns de nån mer som vågar att dela med sig, de e jätte svårt och pinsamt som många, (tycker jag med), men ja vill verkligen. För de är en bra lärdom trots allt.. Och nån gång vill man få ur sig med..