Jag var så otroligt stolt över min Tuss.
Han har lärt sig att stanna i hallen efter promenader för avtorkning av tassar (han biter inte ens i handuken längre)
Han har slutat dra i kopplet på promenader
Han ställer sig på min vänstra sida när jag ropar hit
Han jagar inte katterna längre
Han äter som han ska
Han är inte lika hemsk vid hundmöten längre
Han kommer när jag ropar…

Sen så mötte han en löptik
Han la sig platt på magen och vägrade röra sig, började gnälla allt vad han hade.
När jag väl fick bort honom därifrån (löptiken försvan bakom hörnet) ställde han sig och ylade och smågläffte. Tittade på mig med bedjande ögon och ylade lite till.

Efter denna händelse är Tusse som förbytt.
Vid hundmöten gnäller han och piper och drar som aldrig förr.
Han drar i kopplet och är rent ut sagt ett helvete om han hittar någonting att nosa på.
Han äter dåligt.
Springer efter katterna.
Skäller nästan hela tiden. Är det någon som går i trapphuset skäller han, ska han få mat skäller han, leker vi så skäller han. Vad som än händer… ja då skäller han.
Han har alltid varit skällig men det har minskat med tiden, men nu ökar det hela tiden.

Är det så här det ska vara när dom träffar en löptik?
Hon bor inte ens i närheten av oss men han är helt galen.
Vi funderar starkt på att låta bollarna bli knipsade nu, varken han eller vi mår bra av detta beteende.

Ett plus är att han somnar sött på kvällarna i alla fall.
Men hur länge håller det på så här?