Hej! Jag har en liten blandras tik av raserna Shih Tzu och Jack Russel Terrier. Hon är strax över ett och ett halvt år gammal. Jag har haft henne sedan hon var nio veckor gammal. Redan från början har jag kännt att allt inte stog rätt till. Redan från när hon var nio veckor gammal så var hon väldigt osocial och aldrig "vifta på svansen glad". Hon låg mest i sin korg hela dagarna då man inte tog ut henne. Valpkursen gick inget vidare bra den heller eftersom hon inte gillar godis eller lek som belöning, och då är det väldigt svårt att få henne att göra något eftersom hon inte gillar någon belöning. Tiden från valpskolan gick och det jag hade var en hund som bodde under sängen som man fick dra fram för att kunna ta ut och rasta henne.(vid denna tiden är hon fortfarande inte rumsren) Fram tills i juni bodde jag och Himla (som hon heter) i Växjö eftersom jag studerade där. Vi åkte tåg nästan varje helg fram och tillbaka till Göteborg och sedan vidare till Orust för där bor min pojkvän och familj. Helt plötsligt när vi var på tåget så började hon hugga efter och bita mig. Detta fortsate i några veckor tills jag en dag var alldeles för rädd för henne, trots att hon är så liten. Så jag tog i kontakt med en hundinstruktör i Växjö och berättade om alla våra problem så som att Himla är rädd för precis allting, osocial , inte rumsren och att hon bet mig. Hundinstruktören tog hem henne till sig under helgen för att få slut på bitandet och när jag fick tillbaka Himla på måndagen så var agrisiviteten borta, men hon verkade ännu räddare för allt och ingenting. Utlåtandet jag fick från instruktören var att Himla var kontaktstörd och levde i sin egna bubbla och att hon hade ett litet genetiskt fel. Hon rådde mig även att skaffa en till hund som kude lära Himla att vara en "riktig" hund. Jag hann bara med ett träningstillfäle med hundinstruktören innan jag skulle flytta ifrån Växjö och då lärde hon mig att träna Himla så hon skulle stanna kvar i sin korg. Men det funkade ingetvidare utan hon var fortfarande lika rädd och blev bara rädd när man sa till henne att lägga sig i sin korg. Vi flyttade hem till Orust på sommaren och i september 2008 skaffade jag och min pojkvän en till hund en blandrastik mellan raserna Chihuahua och Papillon. I början gick det väldigt bra och Himla var glad och busade med sin nya lekamrat. Thea som våran andra hund heter är totala motsatsen till Himla. Thea viftar på svansen lär sig saker med hjälp av godis och gör de flesta av sina behov ute, - så som en hund ska vara. Social och glad. Himla har börjat vifta lite på svansen nu men jag tror det är bara för att Thea gör det hela tiden, så Himla förstår nog inte ens varför hon gör det. Nu ska jag berätta om dom problemen vi har idag och som gör så att jag börjar tvivla på att det någon gång ska bli bra mellan mig och Himla. Himla är fortfarande inte efter ett och ett halvt år rumsren. Man kan vara ute jätte länge och hon gör av sig inne ändå, man kan gå ut en gång i timmen men ändå gör hon ifrån sig inne. Vi kan inte gå på promenader med henne för hon stretar emot något så fruktansvärt, men kan alltså dra tills huvudet åker av om det skulle vara så. Men om man bär henne en stund och sedan släpper ner henne så kan hon ibland börja gå, en bit iallafall. Hon går självmant om vi är skogen för då går hon och drar jätte mycket i kopplet och lägger huvudet på sve och biter av allt som kommer framför henne. Hon är väldigt rädd för beröring, om man försöker klappa på henne så lägger hon sig stel som en pinne tills man går därifrån. Men IBLAND kan det gå bra att klappa henne. Hon lyssnar inte till sitt namn eller något annat heller hon tittar bara på en om man säger "Himla". Hon spenderar de mesta av sina dagar och nätter i att ligga i sin korg. Eftersom hon inte är rumsren så har Thea börjat göra ifrån sig inne eftersom "får hon får jag". Jag och min pojkvän börjar känna att detta är en ohållbar situation vi sitter i och vi vet verkligen inte hur eller vad vi ska göra. Vi älskar verkligen Himla och skulle mer än allt annat vilja att det ska fungera i våran lilla flock här hemma. Men som det är nu vet jag verkligen inte vad som är bäst för henne. Vill hon fortsätta leva eller mår hon inte bra, kommer hon någonsin att bli en hund som vill ta kontakt med människor och bli rumsren och vilja gå på promenader? Vad ska vi göra? Det kanske är svårt för er att komma med tips och råd eftersom ni inte känner eller har träffat oss. Men snälla vet ni något så svara gärna för jag vill ju att allt ska bli till det bästa som går.