Jag och Tusse har börjat att lyssna på varandra.
Vi är ute och går och småsnackar lite väldigt ofta han och jag och nu äntligen har vi börjat prata samma språk.

Det började när han och sambon kom hem från landet. Jag tar ut Tusse på våran lilla promenad och avslutar den som vanligt med en tur i hundrastgården.

Men det blev en helt annan lek än vanligt.
Han skälde inte och sprang runt i cirklar när jag bad honom sitta. Han attackerade inte pinnen jag kastade och han vågade komma nära mig.
Vist han lyssnar fortfarande inte på "hit" men allt kan inte ske på en dag.
Men sen n'är vi skulle gå hem.
Det var då det hände.
Jag gjorde som jag alltid har gjort. Ställde mig vid grinden och sa "Tusse nu ska vi gå hem"
Och döm om min förvåning och inte skrutten kom och satte sig vid mina fötter. Tokviftandes på svansen.

Igår satte vi honom verkligen på prov.
Det har fungerat i den lilla rastgården i några dagar nu men nu gick vi till den stooooora rastgården. Den som är gigantiskt.
Han sprang och busade och sen gick jag och sambon mot grinden.
"Nu tusse ska vi gå hem"
Hunden springer åt andra hållet. Sambon tittar på mig och tror inte på vad jag har sagt. Om hur fantastiskt duktig våran hund är.
Men Tusse springer bara ett äro varv. Han sträcker ut hela kroppen och bara springer, sen så vänder han om och springer rakt mot oss.
Sätter sig på mina fötter och låter sig bli kopplad.
Det var helt fantastiskt att se. Det är som att en propp har släppt.
Men det bästa av allt var att när han sprang sitt ärovarv så var det en lycklig hund som sprang. Det nästan lös om honom.

Personligen så tror jag att Tusse har varit väldigt osäker, han har inte litat på oss till 100%.
Men jag tror att tiliten börjar komma nu. Vilken gör mig och sambon mycket lugnare vilket också lugnar ner Tusse.
Jag tror att vi är på rätt spår.

Men sen så är ju inte Tusse 100% lydig. Inte ens 50%.
Men om han inte vore så där lite speciell så skulle han inte platsa i våran halvgalna familj heller.

Nu blev det långt, men jag är så otroligt lycklig