OJ för mig är det många anledningar ….

Jag tävlar och tränar ju inte längre pgr av en ryggskada,men jag tränar dom när jag kan ändå, lite lydnad Agility spår vall och det kan egentligen bli vad som helst.

sedan är dom en livs kamrat som på många olika sätt hjälper mig framåt i livet många ggr,både psykiskt och fysiskt,dessutom är dom så roliga/intressanta att studera och man bli aldrig fullärd…

Jag har mina hundar till jakt och till eftersök av trafikskadat vilt. Och naturligtvis som sällskap.

Som bonus fungerar de även som vakthundar. Ingen kommer fram till gården utan att hundarna säger ifrån.

Jag har min hund enbart som sällskapshund, tack vare honom så kliver jag upp på mornarna och jag kommer ut på dagarna & rör på mig annars vart jag nog bara sittandes här hemma. Eftersom att jag är hemma pga bla depressioner så har jag stor glädje av min hund, han är mitt allt. Så min hund och mina andra djur är lite som terapi för mig för att jag ska kunna fungera normalt, eller mer eller mindre normalt i alla fall.:)

Jag har Velvet mest som sällskap, men med sällskap så menar jag inte en knähund som aldrig får göra annat än ligga i soffan. Hon kräver en hel del mentalträning och har mycket spring i benen så jag måste ut och motionera med henne dagligen och ge henne daglig stimulans för hjärnan, visst kan hon även bara ta det lugnt ett par dagar om jag är sjuk så jag inte klarar av att gå långpromenader, men då får hon ändå hjärngympa inom hus istället.

Jag har Lillskruttan till att förhoppningsvis komma ut på tävlingsbanorna igen. Sen är hon ett bra stöd när jag mår dåligt. Hon får mig ut genom dörren de dagarna jag helst vill ligga i sängen. Tränar just nu mest inomhus saker med henne. Hon kräver rätt mycket aktivitet så jag är glad att jag har henne.

Salukin tränade jag lite lure cursing med ett tag och har även tävlat lite i lydnadsklass 1, väldigt lite faktiskt men hon har i alla fall varit på en tävlingsbana. Nu på äldre dar, 10 år, har hon kommit på att hon har en näsa och kan leta godis både ute och inne, något hon aldrig gjorde förr. Ibland får hon tosseryck och går fot och vill träna och då passar jag på. De dagar hon inte vill är det inte lönt. Hon får göra lite som hon vill nu, min gammeltant.

jag har mina djur till sälldkap de e med i familjen och Kiara e en social hjälpreda för mig då jag lider av socialfobi;)

Jag har Skorpan som sällskap, hon är där när jag behöver henne som mest  Vi går våra promenader hon och jag…på så sett ser vi lite folk och rörelse om dagarna

Jag har som mål att tävla i fresstyle, och kanske även Agility och lydnad. Vi börjar med freestylen! Sen är det givetvis ett sällskap och en familjemedlem, men givetvis har jag en "plan" för honom annat än att bara hålla mig sällskap. Vi får se hur långt vi kommer!

Mitt mål med Boy, en Golden herre på 9månader, som tror att det går ut på att vara sötast och keligaste i hela världen räcker, men pyttsan, då har han kommit till fel familj.

Boy älskar och spåra, och jag tränar lydnad med honom nu.
Nu en 24 januari rar vi i gång me vinter träning, innan lynads träningen, till våren blir det mer spår och lydnad.
Hemma tränar vi varje dag ett pass.

Mitt mål med honom: Göra honom till nån typ tjänstehund, vad har jag inte kommit på än, för mögelhund, som jag tror att det skulle ha passat han som handen i handsken, finns det inga här nere i skåne, tyvärr.
Utställningar, Lydnads tävlingar samt spår.
Är det vi lägger manken på nu.
 Han älskar och träna och tycker det är skoj.
Jag skulle nog vilja ha en eller par kullar efter honom, men det får resultat på HD/AD-röntgen, MH, och utställningarna visa.
Kanske går in för mer viltspår när person/"pinn"-spåret sitter riktigt.

Men nu är han 9 månader och är i slyngel samt spök-åldern så det ryker om det, och då blir inte allt alltid som man har tänkt sig när man vill när man tränar. 

Sällskap :)

Vad är bättre än härliga husdjur för att liva upp vardagen och få upp en på morronnen? ;)

Jag skaffade min Emil för att det sa "klick" när jag såg honom på annons för ett år sen.  Visste då att det var MIN hund!! Sen satte min sambo sig på tvären och jag fick aldrig min själsfrände =0(      Efter ett tag slängde jag ut sambon, men då var annonsen på min älskade Emil borta… *snyft*   Såg att samma person hade en annons på en annan hund dock, så jag ringde (han omplacerar också hundar)   Den nya hunden hade nyss flyttat, men MIN EMIL hade kommit tillbaka eftersom det inte funkade i den nya familjen…   När jag fick höra att han haft 6 eller kanske var det tom 7 familjer som inte funkat (högg efter allt o alla) borde jag kanske blivit avskräckt, han var dessutom 6 år redan… Men icke! Jag bara visste att det var MIN EMIL!!!

Så jag hämtade honom och den 6 dec hade han funnits hos min i 1 år  :-D    han är helt underbar!! Älskar att mysa och träffa sina polare och busa med dem!   
visst hade vi våra duster i början, men det är "long gone"… Nu lever vi ett harmoniskt liv fyllt med kärlek  =0)

MIN EMIL blev MIN till sist!! :-D

Tror inte det finns någon eller något annat som får en att le och skratta så som en hund gör^^

Bästa sällskapet som finns