För fyra dagar sen (15/4) fyllde min hund 11 år. Tänkte skriva då men min data har krånglat och inte riktigt velat göra som jag har velat. Så får bli några dagar i efterskott.

Tyson är lhasa apso & tibbe-blandning. Jag var 9 år när mamma kom hem med honom och jag trodde att hon hade köpt ett marsvin, haha. Jag tyckte att han skulle heta Fluffy (efter hunden i Harry Potter) men mamma tyckte det var för mesigt och döpte honom till, ja, Tyson. Jag hade jättesvårt att komma ihåg namnet, och frågade jättelänge vad det var han hette, hehe.

I början bråkade jag och mina syskon om vem som skulle ta ut honom, eftersom alla ville det. Sen gick det ett tag, och vi bråkade om samma sak, vem som skulle ta ut honom, men då eftersom ingen ville det. Haha.. Men det är väl så det är när man är barn.

När han var fem år, skulle fylla sex, så upptäckte vi att han inte riktigt var som vanligt.. Han fjantade sig när han skulle hoppa upp i soffan, sängen och på stolar. Han sprang inte efter pinnar man kastade. Han gick in i saker. Han använde nosen konstant. Vi tog honom till veterinären och det konstaterades att min prins var blind. Grå starr. Ingen försäkring. Operation på 35.000. Inga pengar. Fanns inte mycket mer att göra än att leva med det.

Veterinären sa till mamma att hon borde skaffa skor som låter mycket när man går, att vi aldrig skulle kunna möblera om, att han inte skulle kunna gå i trappan, att han inte skulle kunna gå långa promenader, att vi borde fundera på att köpa en till hund som skulle leda honom..

Men Tyson har varit helt otrolig. Ingen tror på oss när vi säger att han är blind (om dom inte ser hans ögon, som är helt gråa). Han går som vanligt ute, som om ingenting. Med svansen i vädret skuttar han omkring, i ur och skur. Vi har möblerat om, bytt möbler.. Han går bara runt i rummet några gånger och sen vänjer han sig och vet exakt hur allt är. Han går i trappan precis som vi andra. Skaffat en till hund har vi gjort, men inte pga den anledningen.

Nu på senare år har han haft problem med magen, och han får äta "bajs-medicin" dagligen för att det ska fungera. Han är en liten surgubbe ibland, men oftast är han världens finaste och gosigaste hund. Han är min inspiration. Trots allt han gått igenom så är han fortfarande.. som vanligt.

Det är helt otroligt hur mycket man kan älska ett djur. Han är som min lillebror. Jag vet inte hur jag ska klara mig den dagen han lämnar oss, och att den dagen närmar sig (med tanke på hans ålder) skrämmer mig.

Förlåt för ett långt inlägg men var bara tvungen att berätta om min fantastiska hund.

Grattis i efterskott, min fina prins. Jag älskar dig!

Bilden är från innan han blev blind.