Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag är ensam. Till ytan har jag allt, vänner, tryggt hem, föräldrar som älskar mig, lätt i skolan, men ingen känner mig. Inte ens mamma, och särskilt inte pappa. Visst, de vet antideppressiv och bup, men de vet inte vad jag behöver. Jag behöver en hund, jag behöver den. Jag svävade när jag fick ett "förmodligen inte" istället för ett nej, men nu är allt svart. Förmodligen blev inte och nu är allt borta, förstört. Det är inte bara en fling, utan det har pågått så länge jag kan minnas. Jag behöver den, den är ju så nära! Min hund finns jag bara vet det. Nu är att tungt, svart och mörkt och jag hatar ljuset för att det skär sig mot min färg inombords. Jag hatar det. Jag hatar alla som har lycka. Alla som promenerar med sina hundar. Jag hatar det hatar HATAR allt suger verkligen. Jag behöver en päls att gråta i mn det finns bara själlösa kuddar och oförstående ansikten. När förtjänar jag lycka?? Säg när för jag okar inre ner, jag orkar verkligen inte.