Det ända minnet jag kommer på just nu är när jag blev biten i ansiktet av en stor blandras. Det blev inget jätte allvarligt eller så men ont gjorde det ;)

Det enda jag kan komma på är när jag var liten och en ''farbror'' hade en stor grå hud. Jag fråga om det gick bra att klappa (man är ju väluppfostrad ;) och fick till svar ''jadå, han är så snäll!"

Sen högg hunden efter mig och gubben skrattade och gick bara därifrån! Det var ett riktigt hugg också, och oväntat.. vi hade hundar själva så jag kunde ju redan då se skillnad på lek-nafs och hot.. (var väl 7-8 eller nåt)

jag har blivit huggen som både liten och ung vuxen..inte alls trevligt…men jag anser att det är ägarens fel och på så sätt försöker jag lära mig av situatioen och gå vidare..Som liten var det i ansiktet utav en släktings tax,han missade på milimenetern mitt ena öga,men det blev OP och lång läkningstid med mycket smärta!Har ett ärr än i dag.

Annars är det absolut värsta den dagen jag kom hem från skolan och dom hade avlivat våran hund Lotta.Min bästa vän,mitt allt.Utan att ta med mig eller låta mig säga farväl.Jag slutade prata i 1,5 år.

Mitt värsta minne är i vuxen ålder. Var ute o gick med en hund vi var hundvakt åt frid o fröjd i motionsspåret. Då det kommer 2 lösa hundar (jag har själv kopplad hund) de går fram för lukta o vips blir de tokiga o anfaller. Slutar med att jag står där med två stora hundar som försöker anfalla har den andre hunden bakom mig i kopplet o försöker få dom sluta. Efter en stund kommer ett par o går det e deras hundar, Jag svär åt dom att se för f*n till o ha era j*vla hundar kopplade. jag känner igen dom å säger jag vet ju vart ni bor så är min hund skadad räkna med att en anmälan kommer och ser jag att ni släppt hundarna igen då blir jag lack kan jag lova svär lite mer där. Allt var kaos jag vart rädd o arg besviken på att nån kan släppa hundar o de får gå så långt framför att de inte har någon koll på dom all. Ena hundan fick sen en prick på dig då han tydligen bitit 2 får som ägdes av en fd polis= de hade hundarna lösa. Jag var hundvakt o prova på att hur det är att ha en hund. Allt gick bra med den hunden jag hade sår fick han 2 stå ena på ryggen en på bakbenet, vetrinären åkte jag till för undersökning men allt gick bra tvättade såren o rakades ner där betten var.

#1 o 2 ursh vilka minnen som barn tur ni inte vart hundrädda :)

Mitt värsta senario var när min då 15 åriga som kom in med våran york,söderbiten och krossad över ryggen av en vohrste,sonen blödde ordentligt över ögat och bara skrek med en livlös blodig hund i famnen…

en bra granne jag hade då hade tagit hand om en sådan,som han skulle göra hund av….han hade haft den hemma i en vecka,och sonen kommer och går utanför hundhagen,hunden får upp dörren till sin hage och kastar sig ut och hugger ticko över ryggen,det är första och enda gången min son sparkat en annan hund….denna granne var utom sig när jag ringde,han var jägare och kom hem och avlivade hunden på studs.betalade sedermera en ny york åt oss..

själv ville jag inte att han skulle avliva jycken,jag hade fullt förtroende för honom och hundar vi tränade tillsammans ibland,han hade kunnat få ordning på den ansåg jag….men men det var inte jag som styrde över det.

#5 Å fy vad hemskt!

Jag har tack och lov *peppar peppar* klarat mig från sådana här uppleveleser och har bara trevliga eller mindre trevliga erfarenheter av olika hundar.

Men såklart har jag även varit med om avlivningar. 3 av våra hundar har blivit gamla och behövt avlivas. men det har ju som sagt varit pga sjukdom och ålder så det är ju bara skönt för hunden även om man själv är hur ledsen som helst. Värst var ju min första egna hund. Rottweilern Zeb som vi avlivade i sep förra året. De andra två var hundar som fanns hemma i familjen när jag var barn.

#5 himmel stackars hund och son :*( och givetvis din grannes hund med.

Det var nog när jag var 5 år eller något. Jag var med mammas kille på skroten. Deras schäfer som var vakthund där kommer med ett däck i munnen och lägger det vid mina fötter, så jag trodde såklart att han ville att jag skulle kasta det. Så jag tog upp däcket och hunden hugger mig i armen.. Så efter det har jag blivit lite rädd för just schäfrar, men inte för alla :)

Många här som har hemska minnen här. tråkigt att sådana saker ska hända :(. Men det kan vara bra att prata om ibland. Det viktigaste är ju att man inte blir hundrädda för hela livet. Vore ju väldigt tråkigt då det finns så många underbara hundar i världen som kan ge en glädje och kärlek

Vad många som har hemska hundminnen.. Jag har inga sådanna minnen över huvud taget, tack och lov.

Jag har sett mycket, misshandel av hundar, blivit biten av hundar, sjuka hundar, mm men det som jag aldrig kommer att kunna glömma var första gången jag var inne hos Velvets uppfödare!

Han bodde granne med min syster i ett 2 familjshus, valparna var ute på gården i en liten hage. Det började spöregna och åska och ingen tog in valparna så jag gick över för att se om de behövde hjälp, men då var inte gubben hemma utan han hade åkt bort och lämnat sin gamla mamma som knappt kan gå ensam med djuren!

Den gamla tanten blev jätte glad då jag erbjöd mig att lyfta in valparna i köket, tog 2 Valpar i famnen och bar in dem och trodde jag skulle börja gråta då jag såg hur det såg ut inne i huset det var skitigt från golv till tak (bokstavligt talat) om ni någon gång sett Djurpoliserna på TV så kan ni kanske föreställa er något av de skitigaste hemmen ni sett på det programmet, så såg det ut i detta hus!

Det var så skitigt så jag finner inte ord för det och stökigt! Jag själv är definitivt inte pedant men näe huvva så där kan man bara inte leva!

Jag bar in resten av valparna (de kunde ju inte vara kvar ute i ovädret iallafall) och sedan så gick jag tillbaka till min syster och berättade hur hemskt det såg ut, sedan ringde jag till djurskyddsinspektören i den kommunen och anmälde han för vanvård.

#11 Usch! Stackars hundar och vilken tur att du anmälde dem!

Mitt värsta hundminne är väl när mina släktingars hund attackerade mig. Jag var nog bara fyra år och sprang ju så snabbt jag kunde. Men han bet tag i min byxa och jag fortsatte springa med han efter mig. Vågade aldrig komma nära den hunden så länge den levde. Kan också säga att han var en Shi tzu och nu har jag min egna lilla Shi tzu så det var bara just den hunden som satte spår och tur det! 

För ett halvår sen när jag cyklade hem från skolan gick där två jack russels lösa på ängen bredvid. Jag tänkte väl inte mer på det än när en av dem helt plötsligt kom springange efter mig i nerförsbacker och högg och morrade efter mina ben! Jag drog upp dem och slutade ju trampa för annars hade den fått tag i mitt ben och försökte styra undan cykeln så jag inte skulle köra över den. Ägaren står lugnt och tittar på men när hunden kom för långt bort ropar han på den och den låter mig vara! Jag kan verkligen inte förstå hur han kan ha den hunden lös och framförallt inte hur han kan stå och titta på när den försöker bita mig

Värsta: personliga var en pekinese som bet sig tag i kinden på mig när jag var 6år och när jag reste mig upp satt han kvar pga underbettet så han kunde inte släppa?!

Sen den dagen gillar jag inte så lurviga saker med underbett..

Sen hade jag en katt som lyckades slita av örat på grannens mops. vilket inte heller var så vackert, samma katt slet ur ögonen på en annan grannes bc när den försökte bita honom. (Obs allt hände när katten låg i löp lina på gården, vågade inte ha honom lös.. för då hade han tagit alla hundar i grannskapet)

När vår nuvarande hund var mindre så var vi hemma hos mina föräldrar som hade min brors tjejs hund hemma, den hunden är stressad och mycket dominant, och hon avskyr katter (mina föräldrar har en katt) så hon kände doften av katten. Och vår hund hamnade nog ivägen för henne för inom loppet av en sekund så högg hon tag vår lilla och tryckte ner han mot marken, vår hund skrek som om han skulle bli dödad, jag blev helt förstelnad och kunde inte göra något. Det ända jag tänkte på var att "Nu är min hund skadad eller dödad" Min mamma kastade sig emot den andra hunden och då släppte hon. Det blev som tur var inga skador eller något, MEN jag har aldrig i mitt liv haft den känslan. Kände sådan förtvivlan. Så efter det trodde jag att han skulle bli jätte rädd för andra hundar, men han var som vanligt efter en stund. Men jag låter inte den hunden komma allt för nära vår Algot igen.

Vilka hemska historier ni andra berättar.