Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (3) Senaste inläggen

ALLMÄNT BETEENDE AKTIVITETER - Allmänt - Agility, Freestyle, Rallylydnad & Frisbee - Klicker, Träning & Trix - Lydnad & Bruks - Jakt, Spår & Sök - Weight pull & Drag - Utställning KURSER & INSTRUKTÖRER KLUBBINFO HUNDTRÄFFAR VETERINÄR, SJUKDOMAR & HÄLSA FÖRSÄKRINGAR HUNDMAT - Hundgodis & recept HUNDEN OCH LAGEN - Varning för oseriösa personer i hundvärlden VALPAR & AVEL HUNDFOTON & FILMKLIPP HUNDAR I MEDIA BOK- & FILMTIPS LÄNKTIPS PRESENTATION AV HUNDAR & MEDLEMMAR R.I.P HUNDAR VI MINNS GRATTIS! VECKANS FRÅGA ANNONSER - Info - Annonser - Köpes, Säljes, Bytes - Annonser - Tjänster erbjudes/sökes EFTERLYSNINGAR - Info - Efterlyses - Försvunna/Upphittade hundar - Efterlyses - Släktingar till din hund O.T. OFF-TOPIC - God morgon/middag/kväll - Dagens ros OM IFOKUS - Info från andra iFokussajter OM SAJTEN - Lekar på sajten
ALLMÄNT

Rädd för en ras, men sedan skaffat en själv?

2011-11-05 11:46 #0 av: hundegare111

Har ni någon gång varit rädd för en viss ras, men sedan skaffat en själv ändå pga olika omständigheter?

Det har jag, och vill gärna berätta lite om detta.

Det hela började med att jag ville ha en arbetande ras, vi har haft schäfer i familjen sedan jag var liten och det var en sådan jag ville ha, eller rent av en Malinois.

Jag var ute efter en hund av brukshundstyp, en ras som är villig att arbeta som kräver en del och som inte är en soffhund.

Letade bland olika kennlar och kollade stamtavlor m.m men fann rätt snart att mallen var alldeles FÖR mycket för mig för tillfället. En riktig energinisse. Så den gav jag upp.

Schäfern hittade jag massa intressanta kennlar av, men jag ville ha en rakryggad schäfer med röda färger och en svart sadel. Svårt att finna i dagens läge då de flesta sådana schäfrar är av utställningstyp och många har "räkrygg" vilket jag absolut inte ville ha. Jag älskar schäfrar men var inte ute efter en svart eller en grå. Så den drömmen la jag åt sidan tillfälligt.

Jag har ALLTID varit livrädd för rasen Rottweiler, dels pga media men också pga att jag själv träffat många dåliga kandidater för rasen som vart så ilskna att jag trott att hela rasen varit sådan.

Tills en dag vi flyttade till ett nytt ställe och jag lärde känna världens mest snällaste rottweilerhane. Han var så go, pratade mycket och var kelsjuk så det skrek om det. Han blev min "terapihund".

Efter ett tag så började jag också att praktisera på ett hunddagis, där en rottweilertik på 1 år kom mig väldigt nära. Jag upptäckte snabbt att det inte var rasen det var fel på, utan att jag bara haft oturen att träffa "fel" individer tidigare.

Denna tik gav mig ett stort intresse för hundsport, jag tränade henne i Lydnads ettan (lk 1) och vi blev vänner väldigt fort med ett starkt band, trots att jag bara var praktiserande dagisfröken.

Efter ett tag i mitt sökande efter en brukshund så fick min klasskompis valpar av misstag på sina 2 rottweiler. Och efter mycket övervägande fram och tillbaka så såg jag min chans att äga en. Så jag frågade om jag möjligen kunde få köpa en av henne (jag känner både föräldrarna ganska väl då jag gått kurs med bägge tidigare) och kände därför att det var bra föräldrar med ett vackert yttre precis som inre.

Så efter 9v kom då lilla Kita till mig. En underbar valp med de bästa framtidsutsikter.

Tyvärr blev det inte så bra för henne som jag hade hoppats. Hon blev attackerad av flera olika hundar sedan 12v ålder. Detta gjorde en osäker hund, och då jag inte visste hur jag skulle hantera hundmöten o dylikt efter attackerna så blev hon också utåtagerande.

Nu hade jag en rottweiler som var "fel" individ. En sådan rottweiler som jag själv stött på tidigare som gjorde att jag var livrädd för rasen i sig innan jag träffat de trevligare individerna.

Men jag valde att arbeta mig igenom det. Att kämpa vidare, då det var mitt problem att lösa.

Kita är idag strax 4 år gammal, fortfarande en problemhund men vi har gått så långt i vår träning och vårt samarbete. Vår vänskap går inte av för hackor och jag är otroligt stolt över hennes framsteg.

Först funderade jag på om rottweiler var "min" ras. Och tänkte att nej, det är det inte.

Men efter mycket funderande fram och tillbaka så har jag kommit fram till att det faktiskt är "min" ras. En ras som jag vill ha en framtid med.

Jag har lärt mig så mycket av Kita och hundproblem/-lösningar, samarbete och träning av en enda hund att det inte är riktigt klokt. Så jag ser en fortsatt framtid med rasen =).

Jag kommer aldrig att få en till Kita, dagen hon inte finns mer, men hon har hjälpt mig mycket igenom saker o ting och rasen är underbar.

Jag vet också vad jag ska göra och inte göra till nästa hund för att inte utsätta den för samma som Kita. Detta har jag sett på hennes dotter, henne har jag lyckats bra med i träning. Hon är ingen utfallshund och hon förstår att man inte ska eller kan hälsa på allt och alla.

Min nästa ras, om sisådär 7år blir helt klart en rottweiler.

 

Har ni vart rädd för en ras någon gång och sedan helt ändrat uppfattning?

Eller har ni själva haft en ras och sedan bytt till en helt annan?

Detta var i alla fall en liten berättelse från vår sida Skrattande

Anmäl
2011-11-05 11:47 #1 av: hundegare111

Min älskade Rotta. På bilden är hon 2 år har jag för mig =)

Anmäl
2011-11-05 16:02 #2 av: Chilli10

Skönt att läsa att du ändrat uppfattning. Det är ju oftast pga att man träffat vissa individer som gör att man gillar eller inte gillar en viss ras.
Tråkigt att din hund fick så mkt men av attacken/erna.

För övrigt älskar jag rottisar! Han växt upp med 2 underbara hanar Kyss

Anmäl
2011-11-05 16:39 #3 av: Fridaaaa

vad fin hon är!

Roligt att du ändrade uppfattning. Bra sätt är just att träffa bra individer av rasen plus att inte lyssna på median :)

 

 Medarbetare: rexkaniner, Support. Hundar

Min blogg Besök gärna! :D

Anmäl
2011-11-05 18:28 #4 av: Forest

Vilken gullig berättelse :) Fin hund du har :)

Jag har ingen ras så som jag är rädd för. Men min man har alltid vart sugen på två extremt aktiva hundar något jag säger starkt ifrån det är bc och tollare, men idag har han ändrat sig lite från vara totalanti pudel till vilja ha en till pudel :)

Sophie-Medarbetare på pudel

Anmäl
2011-11-07 15:12 #5 av: alena

Härligt!

Ja, det gäller att träffa pårätt hundar, så hjärnan inte bestämmer sig för att "den rasen är farlig".

Själv har jag aldrig haft vett till att vara rädd för nån hund eller speciell hundras, men jag har en kompis som var hund rädd, och då speciellt för schäfer och stora hundar, men när jag hade  Shy (Schäfer-Labrador/Greyhound korsning), så övervann hon sin hundrädsla. Hon insåg att Shy var lika stor som snäll och nu är hon själv hundvakt åt andra hundar ibland.  

Anmäl
2011-11-07 22:13 #6 av: Banankaka320

Jag har aldrig varit rädd för någon ras, men hela min familj var livrädda för rottweiler. Jag brukade leka med grannens rottis när jag var yngre, typ 6-7år, sen hade vi en annan granne som hade en jättefin och snäll rottishane som sprang lös i trädgården och struntade i min tik som löpte i min trädgård :)

Så jag skaffade en rottis och hela familjen sa typ "Du får absolut inte ta hem henne till oss!!" "Hon får inte komma nära mina barn!!" och var livrädda typ. Tills dem möte henne, dock så får hon inte följa med till dem nu eftersom hon är så klumpig och stressig ibland hos dem :)


Anmäl