Annons:
Etikettskaffa-hund
Läst 23034 ggr
Tina-A
10/28/12, 8:25 PM

Mina erfarenheter av småbarn och hund

Det finns mycket på nätet att läsa om att ha både småbarn och hund samtidigt. På en del platser kan man läsa att hundar och barn ofta är en fin kombination medan på andra platser står det att barn och hundar inte har något med varandra att göra. Det här är mina egna erfarenheter.

Jag skaffade min första hund när jag var 19 år. Jag hade längtat efter en hund länge och slog till. Jag har varit väldigt aktiv med honom och gjort olika aktiviteter, gått på mycket kurser och även utbildat mig själv till freestyleinstruktör och hållt i kurser och allt vad det kan vara. När jag sedan 3 år senare blev gravid var lyckan total, vi skulle bli ännu fler i vår familj. Dock oroade jag mig mycket över mina känslor gentemot hunden och gentemot barnet. Jag och min hund hade, och har, en väldigt nära relation och jag kände en löjlig oro om att jag inte skulle älska mitt barn lika mycket som jag älskar min hund.

Dagen kom och dottern föddes. Känslorna stormade och det som slog mig var att min hund var bara en hund medan mitt barn nu blivit min nummer ett. Det betyder inte att jag älskade min hund mindre, men jag insåg att jag älskar honom som en hund och inte som ett barn. Första mötet var spännande och det gick jättebra. Vi höll hunden över vagnen där dottern låg, 2 dagar gammal. Han nosade lite på henne och allt var okej.

En del säger att man ska hålla barnet och hunden lite på avstånd från varandra men min inställning har varit att vi från början ska vara tillsammans, allihopa. När dottern har legat på golvet har hunden redan från början fått vara med och nosa och titta bäst han velat. Han fick inte slicka henne i ansiktet men all övrig kontakt tillät vi och det kändes viktigt för mig. Han har redan från börjat visat att han gärna är nära henne. Han blev lite vaktig mot barnvagnen när vi var ute och mötte andra, men det gav med sig efter att vi hade jobbat lite på det.

Dagarna, veckorna och månaderna gick och allt var frid och fröjd tills dottern började intressera sig för hunden. Där gick vi igenom en jobbig period där jag kände att jag behövde övervaka dom mer än tidigare eftersom hon gärna drog honom i pälsen eller i öronen.
Hur tänkte vi här, kanske ni undrar? Jag tänkte så att det är INTE okej att göra illa ett djur och jag sa ständigt åt dottern att så fick man inte göra. Frågan brukar också vara om huruvida man tycker det är okej att hunden säger ifrån eller inte och jag personligen tycker att det är okej, så länge det sker inom rimliga gränser. Det är jag i första hand som ska säga åt min dottern, inte hunden. Däremot är det inte konstigt att man vill försvara sig när man fått väldigt ont så jag har tillåtit hunden att säga ifrån genom att morra och skälla. Däremot när han nafsat mot hennes händer (visserligen ibland helt förståeligt) har jag sagt åt både dottern OCH hunden.

Den här perioden var intensiv men övergående. Idag är dottern 1½ år och de älskar varandra. De leker jättefint tillsammans och jagar varandra fram och tillbaka. Dottern klappar, kramar och pussar på hunden hela tiden.

Hur har den här tiden varit? Hur är det egentligen att få en bebis in i en familj med hund?
Jag tycker att den här tiden har varit helt fantastisk, men jobbig emellanåt. Det som behövs är ett engagemang för det tar helt klart mycket mer tid och planering än tidigare. Även om dottern är sjuk och trött så måste hunden ut, och är vi ensamma hemma så måste hon alltid med ut oavsett om det passar eller inte. Att vara två stycken har verkligen gjort det betydligt lättare. En kan stanna hemma medan den andra går ut med hunden, smidigt! I början när man går mycket med barnvagn är det lätt att gå många, långa hundpromenader och allt eftersom tiden går blir det lättare att planera och lättare att genomföra. De har alltid haft en bra relation och jag tror det är viktigt att man låter hunden vara med från början, vi är ju en familj alla tillsammans. Jag tror också det är viktigt att engagera barnet i hunden och visa hur man gör med hunden, hur man klappar fint, hur man leker med hunden och allt det där. Att mata djur måste ju vara bland det roligaste som finns och man kan tidigt lära barnet att det är roligt att mata hunden med godis och på så vis, tillsammans med att visa hur man är snäll och leker med hunden, hjälpa dom att stärka sin egen relation med varandra. Det är ju dock viktigt att den vuxna alltid finns där i närheten och hela tiden visar hur man gör och stöttar dom i sin relation eftersom man som vuxen självklart alltid har det yttersta ansvaret, även när barnet är mycket större.

För att det ska fungera måste man planera men det går. Det kan gå både lätt och smidigt om man bara vill och försöker. Vår hund får lite mindre tid nu än tidigare eftersom vi inte har lika mycket tid att spendera som förut när vi bara hade hunden. Man får räkna med att man måste dela upp tiden, oavsett om man vill eller inte. Nu kan jag inte lägga allt mitt fokus på hunden för jag har ett barn också, men samtidigt får man inte glömma att inte enbart lägga fokus på barnet för man har faktiskt en hund också. Man får planera in aktiviteterna med hunden lite bättre, men som sagt - det går. Jag tror också att barn mår väldigt bra av att växa upp tillsammans med hundar (eller andra djur) och att det hjälper dom utvecklas på många sätt. Jag ångrar inte en sekund att vi skaffade både barn och hund.

Lite förkortat - Mina tankar och råd;

  • Låt hunden vara med, man är en familj tillsammans.
  • Engagera barnet så tidigt som möjligt i hunden. Hur behandlar man en hund, vad är okej och inte? Hur klappar man fint? Hur gör man när man ställer ner matskålen åt hunden?
  • Hjälp barnet och hunden att stärka sin relation genom att hjälpa dom att leka tillsammans, kanske hjälpa barnet att hålla i kopplet när ni är ute och går eller visa barnet tidigt hur man plockar upp hundbajs (japp, min dotter på 1½ plockar väldigt gärna upp bajs) eller hur man slänger hundbajspåsen i papperskorgen.
  • Planera tiden så det finns tid över för hunden också. Tiden FINNS helt klart, bara man vet hur man ska fördela den.

.: Dance like there is no tomorrow :.

[Lyssna på någon av mina låtar -
”Jag är en liten bajskorv” på Spotify]

Annons:
Tina-A
10/28/12, 8:42 PM
#1

Ni andra som också har småbarn och hund får gärna dela med er av era erfarenheter!

.: Dance like there is no tomorrow :.

[Lyssna på någon av mina låtar -
”Jag är en liten bajskorv” på Spotify]

Fridaaaa
10/28/12, 8:52 PM
#2

Mycket bra! :D

#1 Är det OK om jag skriver egen artikel om mina erfarenheter? Tänker, så jag inte snor din idé?=D

 Medarbetare: Sällskapskaniner, Support.

Tina-A
10/28/12, 9:07 PM
#3

#2: För mig är det helt okej, fråga vad Anne tycker :) Det var hon som tipsade mig om att skriva artikeln!

.: Dance like there is no tomorrow :.

[Lyssna på någon av mina låtar -
”Jag är en liten bajskorv” på Spotify]

Fridaaaa
10/28/12, 9:13 PM
#4

#3 ok :D

 Medarbetare: Sällskapskaniner, Support.

AnneN
10/28/12, 9:33 PM
#5

Tina - Tack för en toppen bra artikel där du visar att det absolut går att ha både barn & hund om man bara vill Glad

Frida - För mig är det helt okej om du också vill skriva en artikel om dina erfarenheter Glad

_**/Mvh Anne
**~Sajtvärd på Blandrashundar ~Medarbetare på Support
_Hundägare i Norrbotten? Välkommen till oss på Hundhuset!

Fridaaaa
10/28/12, 9:51 PM
#6

#5 oki :D

 Medarbetare: Sällskapskaniner, Support.

Annons:
camilla85
10/28/12, 9:54 PM
#7

Jag skaffade hund för en månad sen och har tre småbarn där äldsta blir 4 i februari och minsta är snart 4 månader. Ser inga som helst problem i att ha hund och barn bara man själv är engagerad och förstår hur viktigt det är för hunden att kunna få vara ifred. Jag säger ofta till mina pojkar att de får låta henne vara för att hon vill vila och kan de inte så kan hon (hunden) få vara instängd i köket (vi har grind så hon kan ändå se oss) en stund mendans barnen stojar klart. Tycker också att hunden ska få säga från så länge den gör det på ett bra sätt.

Tror de flesta tyckte jag vara galen som skaffade hund nu men det fungerar super och vi är ute mycket och hunden lika så =). För mig är det viktigt att mina barn får växa upp med djur då min pappa var allergisk så vi hade bara reptiler och sånt. Min äldsta pojke har antagligen autism/adhd så där tycker jag också att det är jätte bra med djur och de kommer verkligen bra överens =). Han kan hålla i hennes koppel hela vägen till dagis och har till och med plockat bajs från henne redan så de lär sig ju ansvar också =). Men visst finns det dagar när man undrar hur man ska få ihop det med motionen för att något barn är sjukt eller det spöregnar men sånt löser sig alltid. Man får göra det bästa av situationen och tänka positivt.

JennyR
10/28/12, 10:20 PM
Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.
#8

När vi kom hem med min dotter 2002 så hade vi två hundar i större strl. Den ena (Ellen född 1999) brydde sig inte nämnvärt, men den andra (Ebba född 2000) älskade min dotter från första stund Kyss Hon var med överallt och hade koll på bäbisen, och när hon började krypa så tyckte hon att det var jätteroligt att krypa fram och tillbaka över Ebba när hon låg ner. När ungen grät så var Ebba först där och försökte trösta, innan hon hämtade mig. Ebba hade en ängels tålamod och jag kunde alltid lita på henne till 300%, även om jag alltid hade full uppsikt såklart. Ebba var min dotters ständiga följeslagare fram till i somras då Ebba fick somna in, 12 år gammal. En mkt tung dag för oss alla Gråter

JennyR
10/28/12, 10:28 PM
Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.
#9

En till….

[Forest]
10/28/12, 10:42 PM
Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.
#10

Himmla bra skrivet detta jag tycker man ska planera in hunden i barnens liv, det ska inte vara ett antigen barn lr hund utan tillsammans :)

Jag bjuder en av mina favoritbilder Glad

Patriszija
10/29/12, 7:34 AM
#11

Mycket bra artikel! Min hund har varit den som fått mig orka och vilja gå ut på dagarnaoh nin dotter älskar honom och tvärtom. Även om hon bara är 6mån så har dom redan hittat varann :). Mina föräldrar har min hunds kullbror, han är lite mer skeptisk och feg mot min dotter, så fort hon skrattar så skäller han och då skrattar hon ännu mer och han skäller, en ond cirkel men jösses så kul det är att lyssna på endå. Nu räcker det med att hon tittar på honom så asgarvar hon. Så är hon gnällig eller tycker allt är tråkigt så är det vara att kasta leksaker till hunden så kan hon sitta där och skratta åt drt hur länge som helst! Hund och barn är det finaste som finns :)

fridaas
10/30/12, 12:46 PM
#12

Vi var väldigt tveksamma hur vår tik skulle reagera när det kom en bebis i familjen 2011, men det har gått hur bra som helst!

Vår hund är inte riktigt som alla andra, har många rädslor eftersom hon aldrig blev miljötränad som valp och unghund. Men det har som sagt gått över förväntan.

När vi kom hem från BB så fick hon hälsa på vår dotter när vi höll i dottern, dock ville hon upp i ansiktet på dottern och slicka och med tassarna, det sa vi nej till, men nosa överallt annars har varit helt okej, bara inte i ansiktet.

Efter 10dar när sambon började jobba igen fick vår hund flytta till svärföräldrarna och bo där i 2mån, dels för att jag skulle hinna få landa, knappt kunde gå vissa dagar och att vi höll på att flytta från Växjötrakten till Jönköping, vi bodde inneboende hos min mamma tills vi fick tag i lägenhet här. Och iom rädslorna hos hunden var det dumt att ta med henne upp till de centrala delarna av jönköping.

Men iaf, när vi väl flyttat hit på riktigt så har det kanoners. Hon är inte rädd för massa ljud längre, bara plötsliga smällar och dammsugaren. Och hon och dottern går väldigt bra ihop. Dottern som nu är 1,5år hjälper mig att ge henne mat, ger godis till henne och ska hålla i kopplet när vi är ute och går.

Texten kanske blev lite väl svamlig Obestämd

Med Vänliga Hälsningar Frida

Kolla gärna in Finntrolls Hembränneri på facebook och instagram.

[Sniff]
11/1/12, 12:32 AM
Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.
#13

Fin artikel!

Måste bara fråga; är vovven en blandis? Min kompis har en som är väääldigt lik, så finGlad

Annons:
Tina-A
11/1/12, 7:56 AM
#14

#13: Väldigt lika! Tror att Oliver kanske har lite längre nosparti? Färgen och så var ju på pricken, och pälskvalitén också verkar det som! Min är ingen blandis, han är pudel :)

.: Dance like there is no tomorrow :.

[Lyssna på någon av mina låtar -
”Jag är en liten bajskorv” på Spotify]

StrongHearts
2/18/13, 9:20 PM
#15

jag är så tacksam över att mina tjejer accepterade min dotter så lätt som de gjorde

inte den minsta svartsjuka från någon!

däremot var min yngsta, evoca, vaktig mot vissa personer som kom för nära. då skulle hon dit och markera (inget aggresivt utan mer visa, jag är här, hon är min flock)

evoca är även den som alltid ska vara nära henne, vilket inte alltid är så bra med en bebis nyfikna händer med stenhårda tag! efter ett par tillsägningar att gå bort så lärde sig evoca det själv. så kommer lillan för nära går hon utom räckhåll och lägger sig :P så håller hon på så!

nu kan jag inte heller har mat framme, eftersom detta är jätteintressant för lillan som hittat köket och hallen :P så massor att tänka på när hon följer efter oss alla 3 i lägenheten :)

men ska jag vara ärlig så kan jag inte vara lyckliare!

Mari Almljung
3/9/13, 3:27 AM
#16

Jag har en liten blandis som vi försökt ha tillsammans med mitt lilla barnbarn så mycket som möjligt. Hon är glad åt hunden men hunden har nafsat henne i handen vid ett par tillfällen. Ingen av gångerna har den lilla gjort henne något. Bara satt sig i sin mormors knä där hunden redan låg. Det är en liten hund o inget större problem att ha både barn o hund i men hunden tålde tydligen inte detta. Det är jättetråkigt, vet inte vad jag ska ta mig till. Numera har jag ständig övervakning på hunden när jag hälsar på. Inte roligt om det inte ska kunna fungera att ha hunden med sig men jag tänker verkligen inte låta min lilla 1,5 åring bli nafsad igen.

[tintilar]
3/30/13, 8:16 AM
Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.
#17

Jag håller med dig mycket i det du skriver, men jag anser faktiskt att en hund aldrig får säga ifrån till ett barn. Den får gå undan, pocka på mattes uppmärksamhet genom att skälla/hoppa/putta på matte, men aldrig sätta sig emot barnet. Det innebär dock att man som förälder och djurägare måste se till att skydda hunden vid behov. Vara på sitt barn och ta bort det, säga nej och lära det att hunden får inte klättras på, slitas i eller liknande. Men OM det skulle hända att man inte ser direkt när ngt sånt händer får hunden ALDRIG sätta sig emot barnet. Den får resa sig och gå undan isf. För min del har det lett till att mina barn ibland ramlat eftersom att de tappat balansen när han rest sig. Och det anser jag inte är någon fara, tvärt om. Då har hunden agerat undvikande, inte avvisande och det är mycket viktigt! Hunden är lägre i rang från första stund barnet är fött.

Jag har dessutom sett vuxna hundars beteende mot Valpar. De säger inte ifrån i första taget, de går undan, undviker ofta länge innan de säger ifrån och då gläffsar dom oftast bara till och går undan direkt. Man hävdar sig inte mot bebisar ens i hundvärlden till att börja med.

Vi har haft grind till hallen där hunden fått vara om jag upplevt att nåt barn för stunden givit sig tusan på att vara på hunden. Men det har sällan behövts för mina barn har lärt sig snabbt vad som gäller och att hunden går undan. Min dotter som nu är 3 år vet fortfarande att om en hund går undan lämnar man den ifred - även om man bara satt och klappade på den. Hundens integritet är viktig! Framförallt om man vill ha en trygg miljö för sina barn.

Min första tid som förälder var väldigt bebis-fokuserad. Dvs hunden kändes mest som en börda. I samband med detta fick han en fästingsjukdom och pga värken (men kanske också brist på aktivitet och nyfött barn i huset) blev han vaktig på tomten. Det är nu 2,5 år sen och han är mycket bättre, men runt tomten skäller han fortfarande när han ser någon passera. Det kanske beror på att vi har barn nu, jag vet inte, men jag tror mer det handlar om att han hade dåliga erfarenheter när han var sjuk. En gång har jag sett honom vakta ett barn. Han la sig vid min son när en kompis skulle sätta sig och prata med sonen och jag precis lämnat honom ensam på golvet. Det var inget mer än att han flyttade sig intill honom men det kändes bra att veta att han tyckte att barnet var värt att vakta mot utomstående.

Nu har vi skaffat valp och min son är 1 år. Valpen har också från början fått veta att barnen är heliga. Redan dag 1 visste han att man får inte klättra, hoppa, slicka eller leka med 1-åringen - nånsin. Han har glömt sig och velat leka med honom ett par ggr men då räcker det med ett enkelt nej och han går ner direkt - gäller det en leksak eller annat kan han vara svårare att få att sluta. Barnen får man aldrig hoppa på, inte ens på lek. Det ska aldrig bli fråga om att sätta sig upp mot barnen eller försöka klättra på rangskalan. Då är jag där och ger mig inte förrän hunden visar att den vet sin plats gentemot dem. Jag skulle aldrig göra hunden illa eller skrämma den, utan det handlar om att när det gäller mina barn är min pondus total och det märker dom.

För mig är kombinationen hund-barn enkel och ingenting jag haft problem med. Jag har aldrig varit rädd att mina hundar ska utgöra ngn risk - däremot har vi träffat andra hundar som gjort det. Och jag är väldigt glad att mina barn får växa upp med hund.

[trabajo]
3/31/13, 9:38 PM
#18

Det är bra för barn att växa upp tillsammans med hundar (andra djur å). Jag fick lyckan att växa upp med hund, det är en väldigt bra sak att göra för sitt barn tycker jag. När jag får barn i framtiden ska jag absolut ha hund också. 🙂

Upp till toppen
Annons: