Annons:
Etikettavel-genetik
Läst 13661 ggr
AnneN
2009-04-03 21:59

Korsning för bättre hälsa

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

En artikel skriven av Per-Erik Sundgren som är agronomie doktor i husdjursgenetik med lång erfarenhet av forskning och utbildning inom tillämpad genetik och avel.

Det är inte min avsikt att här bedriva någon allmän propaganda för korsning inom hundaveln av det enkla skälet att hundavelns struktur lämpar sig mycket lite för systematiska korsningsprogram av det slag som tillämpas inom ekonomisk husdjursavel. Systematisk korsning kräver tillgång till relativt stora populationer av rena raser där själva grunden för avelsarbetet inte äventyras av att ett stort antal djur produceras i korsning. De mycket varierande önskemålen från valpköpare om hundar av olika storlek, exteriör typ och med varierande mentala förmågor och krav på omvårdnad kan bara tillgodoses genom systematisk avel i grupper av djur där uppfödarna enats om en gemensam målsättning - kort sagt bara i systematiserad rasavel.

Det innebär inte att rasavel är problemfri. Ett märkligt förhållande är att målen för aveln i många raser är mer inriktade på att tillfredsställa tävlingsintresset bland uppfödarna är valköparnas faktiska önskemål om friska och mental välfungerande hundar. Man kan vara rätt säker på att man aldrig får svaret från en enskild valpköpare att det bästa med hans eller hennes hund är att den är på pricken lik varje annan hund av samma ras. Ändå är det dominerande avelsarbetet inriktad mer på standardisering än att skapa unika individer. Det är mycket sannolikt att det är denna långtgående standardiseringssträvan inom enskild raser som driver på den explosiva ökningen av antalet raser och rasvarianter. Det ger ökade möjligheter för valpköpare att skaffa sig de särpräglade hundar som flertalet i själva verket önskar. Samtidigt medför denna rassplittring det enskilt största problemet inom hundaveln - avel i alltför små djurgrupper med oundvikliga inavelsskador som följd. Det är inte alls så att det är några okontrollerbara yttre makter som skapar de genetiska problem som får allt fler att hoppas på enkla om än dyra lösningar med DNA-testning för att befria raser från ärftliga sjukdomar och defekter. Det finns inga naturliga tendenser för sådana skador att sprida sig i en djurstam. Tvärtom är det så att skador i gensystemet är självgallrande under naturliga betingelser. Spridningen av genetiska problem i hundraser är därför helt och hållet effekten av avsaknad av eller briser i planeringen av aveln. Genetiska skador av det slaget kan inte rättas till med hjälp av aldrig så sofistikerade avelsindex eller omfattande DNA-analyser. Det är själva grunden för aveln som måste reformeras.

Inga uppfödare kommer någonsin att kunna rensa en hundras från skadade gener. Det går helt enkelt inte att genom jakt på enskilda defektgener kontrollera vad som händer i ca 30 000 genpar där dessutom skador hela tiden nybildas. Dessutom blir det snabbt orimligt dyrt när man väl lyckats sänka frekvensen av en skadad gen till låg nivå. Ingen kommer att ha råd att låta testa 100 hundar för att kanske hitta en enda anlagsbärare. I det skedet måste man ge upp och acceptera att det ändå finns anlagsbärare kvar i rasen om än i låg frekvens. Därmed finns också den risk för överanvändning av avelsdjur som blivit så tydlig med tiden. Man kommer aldrig att kunna lita på att något enda djur är helt fritt från för rasen skadliga gener. Avelsarbetet måste därför bedrivas så att inga sådana gener har någon rimlig chans att försökas i rasen. För det krävs vare sig omfattande teoretiska system för avelsplanering eller dyrbara analyser av enskilda hundars gensammansättning.

Vilda arter drabbas bara av genetiska skador när de hamnar i situationer som liknar modern avel med sällskapsdjur - avel i begränsade djurgrupper där alltför stark inavel inte längre går att undvika. Genom årmiljonernas lopp har naturen utvecklat en rad enkla och praktiska skyddsmekanismer mot genetiska skador på enskilda individer trots att enskilda genskador inte kan undvikas. Under fliken läshörnan på den här webb-platsen finns en artikel som beskriver några av de mekanismerna. Det är genom att lära sig hur de skyddsmekanismerna fungerar och arbeta med dem i stället för mot dem som hundavelns problem kan lösas och de "… mentalt och fysiskt sunda, bruksmässigt, jaktligt och exteriört fullgoda hundar" kan skapas som eftersträvas enligt ändamålsparagrafen i Svenska Kennelklubbens stadgar.

När nu skador ändå har inträffat och man vill komma ur de problem som raser har hamnat i kan ändå i vissa fall ett återställande av rimlig ärftlig variation genom korsning mellan rasvarianter eller typ- och funktionsmässigt närbesläktade raser vara en lösning. Projekt av det slaget pågår och andra diskuteras. Det finns dock en betydande risk att man förvärrar situationen genom att bädda för helt onödiga konflikter. Om man inför omfattande regelsystem med dispensförförande och ingående förhandsanalyser av eventuella effekter innan provparningar får utföras så bromsas i själva verket möjligheterna till att finna vettiga lösningar. Man kan diskutera i det oändliga om enskilda individers lämplighet utan att finna någon gemensam lösning. I stället för att lägga hinder i vägen för att i praktiken testa olika lösningar borde vägen vara så öppen som möjligt för enskilda initiativ så länge man använder sig av stamboksförda hundar och registrerar Valpar i det X-register som finns sedan gammalt. Inga hundar gör någon skada i X-registret. Det är först när de skall tas därifrån för att eventuellt godkännas som rasrena som gemensamma kontroller kan behövas om man vill bevara rastypiska egenskaper. Uppfyller hundar i X-registret rimliga krav på rastypiskhet bör de därefter föras ut ur X-registret till det officiella rasregistret senast i andra korsningsgenerationen. Dröjer man längre än så blir nyttan av hela arbetet med att restaurera raser liten. Alltför lite nya gener tillförs med korsning om man först skall invänta flera generationer av återkorsning till någon av ursprungsraserna innan hundar accepteras som rasrena.

Framgångsrik avel med sällskapsdjur är i första hand beroende av enkelhet och konsekvens i aveln där både nära samarbete mellan uppfödare och den enskilde uppfödarens egen bedömning av vad som är vettigt att göra måste ges betydande utrymme. Det går inte att utan vidare tillämpa de effektivitetsinriktade avelssystem som dominerar den ekonomiska husdjuraveln. En huvudorsak till det är att den viktigaste egenskapen av alla hos sällskapsdjur är deras anpassningsförmåga som familjemedlemmar. Vi har inga bra sätt att mäta viktiga mentala egenskaper av det slaget. Ingående kunskaper om de enskilda hundarnas sätt att fungera i relation till människor kan egentligen bara inhämtas genom daglig samvaro och inte i tester. Det är därför viktigt att avelsarbetet och dess planering ges sådana utformning att det inte förhindrar eller avskräcker uppfödare från att lita till sitt eget omdöme och från att ta egna initiativ. Sådana öppna system ger visserligen tillfällen till många felbedömningar. Samtidigt ger de utrymme för den kreativitet och skaparlust förutan vilken inget avelsarbete med målsättning att skapa goda sällskapdjur kan bli framgångsrikt.

Sprötslinge den 4 december 2007

Per-Erik Sundgren

Källa: http://www.genetica.se/_manuskript/Korsning%20och%20halsa.htm

_**/Mvh Anne
**~Sajtvärd på Blandrashundar ~Medarbetare på Support
_Hundägare i Norrbotten? Välkommen till oss på Hundhuset!

Annons:
AnneN
2009-04-04 00:51
#1

Blev lite nyfiken på vad det där X-registret är och hittade denna info:

SKKs Annexregister

och X-register

Avelsarbete är en skapande och konstruktiv verksamhet som syftar till att bibehålla eller utveckla hundens egenskaper.

Inom både numerärt små och stora raser kan aveln leda till att för rasen viktiga egenskaper går förlorade eller att oönskade egenskaper får stor utbredning. Avelsarbetet måste då inriktas på en rekonstruktion av rasen.

Inkorsning av annan ras är en metod för rekonstruktion som kan utnyttjas för att öka den ärftliga variationen vid inavelsdepression eller vid förlust av för rasen viktiga funktioner.

Annexregistret och X-registret är SKKs instrument bland annat för att under kontrollerade former använda rasinkorsning i avelsarbetet.

Annexregistret

I Annexregistret registreras hund av ras som inte är erkänd av FCI men som är nationellt erkänd i sitt hemland/ursprungsland av kennelklubb som är erkänd av SKK. Även ras som är under rekonstruktion eller som av annat skäl inte registreras i SKKs huvudregister kan registreras i Annexregistret. Beslut om sådan registrering fattas av SKK/CS som också fastställer vilka krav som skall gälla. I övrigt gäller i tillämpligadelar SKKs Grundregler och Allmänna registreringsbestämmelser.

X-registret

Regler:

1. Ansökan om att få göra korsparning i ovanstående syfte kan inlämnas av uppfödare, ras- och specialklubb. Ansökan ställs till SKKs Avelskommitté och skall inlämnas i god tid, helst senast sex månader före tilltänkt parning. Tillstånd till korsparning lämnas efter hörande av ras- och specialklubb. Godkännande ges inte i efterhand till korsning som företagits utan tillstånd.

2. Avkomma efter godkänd korsparning registreras i SKKs X-register.

3. X-registrerad hund har avelsförbud, men kan efter ansökan återparas med avsedd ursprungsras, varvid avkomman registreras i X-registret.

4. X-registrerad hund kan efter ansökan deltaga i utställning. Om hunden erhåller lägst 3:e pris i kvalitetsklass, och i förekommande fall pris på bruks- eller jaktprov, kan omregistrering ske till SKKs hundregister.

Källa: http://lhasa-apso.svktr.nu/dokument/regbest08.pdf

_**/Mvh Anne
**~Sajtvärd på Blandrashundar ~Medarbetare på Support
_Hundägare i Norrbotten? Välkommen till oss på Hundhuset!

AnneN
2009-04-04 00:53
#2

Någon som vet om det står i pappren på en hund som är omreggad från x-registret till skk´s vanliga register vilken/vilka raser som parats in i den och att den har varit x-reggad?

_**/Mvh Anne
**~Sajtvärd på Blandrashundar ~Medarbetare på Support
_Hundägare i Norrbotten? Välkommen till oss på Hundhuset!

Mischa
2009-04-04 15:38
#3

#2 Jag undrar ens om en hund som är lagd i x-registret ens "kommer" in i det vanliga, möjligtvis om den på något sätt mönstras in, och då borde det ju inte synas något utöver det vanliga.

Något som i övrigt kan vara en länk värd att lägga till i artikeln är ju en ras som använt sig av just detta, clumberspanieln.

dessvärre har rasklubben gjort om sin sida, dom hade en mer utförlig info om sitt projekt på förra.

Ska se om det finns något utlagt om projektet på dunkerstövaren….

≧◔◡◔≦

AnneN
2009-04-04 16:06
#4

#3 i punkt nr 4 står det "X-registrerad hund kan efter ansökan deltaga i utställning. Om hunden erhåller lägst 3:e pris i kvalitetsklass, och i förekommande fall pris på bruks- eller jaktprov, kan omregistrering ske till SKKs hundregister."

_**/Mvh Anne
**~Sajtvärd på Blandrashundar ~Medarbetare på Support
_Hundägare i Norrbotten? Välkommen till oss på Hundhuset!

AnneN
2009-08-07 17:12
#5

*putt*

_**/Mvh Anne
**~Sajtvärd på Blandrashundar ~Medarbetare på Support
_Hundägare i Norrbotten? Välkommen till oss på Hundhuset!

psyko
2009-08-07 21:20
#6

Det är nästan rent logiskt att blandrashundar är friskare än renrasiga om man tänker efter…

Annons:
AnneN
2009-08-07 21:31
#7

#5 jo fast det beror ju en hel del på vad man blandat också. Om man blandrar  raser med liknande problem så blir ju inte avkomman friskare, men om man blandar 2 raser som inte bär på samma defekter så är chansen för en friskare avkomma i första generation stor, men om man då parar den avkomman med en liknande ras som de första föräldradjuren, ja då är ju problemen tillbaka igen.

_**/Mvh Anne
**~Sajtvärd på Blandrashundar ~Medarbetare på Support
_Hundägare i Norrbotten? Välkommen till oss på Hundhuset!

FijaLi
2009-08-08 09:16
#8

Ja, absolut. Jag håller med Anne!

MEN! Tror inte man kommer undan grova problem på det här sättet. Utan då ska det nog vara relativt friska individer med i den aveln.

psyko
2009-08-08 15:16
#9

#7 Jag menade såklart inom rimliga korsningar hehe. t. ex
schäfer-mops är nog inte en jättesund blandning men golden-labrador kan vara nåt att tänka på.

Kalli
2009-08-08 18:30
#10

#9: Fast Golden och Labrador har väl liknande rasbudna sjukdomar? I så fall är ju risken för att dessa sjukdomar ska uppkomma lika stor som hos en renras? Det vettigaste man kan göra för att minska olika sjukdomar är väl faktiskt att undersöka föräldrardjuren, oavsett ras, för att se att de är friska?

psyko
2009-08-09 00:56
#11

#10 Det har du antagligen rätt i (jag själv är inte så insatt). Då tar jag ett annat exempel: siberian husky/grönlandshund 

Det är två hundraser som är väldigt lika varandra till kropp och sinne. Men nu är inte mina exempel det som är det viktiga i det här sammanhangat men jag hoppas att ni ungefär förstår hur jag menarSkrattande

Karizma
2009-08-09 15:06
#12

#6 det där stämmer inte riktigt, dels så avlar vissa väldigt dumt de kollar inte upp om tiken är frisk inte om hanen heller är helt frisk utan de avlar på skit vill jag påstå. Nu finns det osäriösa på renras med men vill man vara en bra uppfödare så tar de inte kullar på en tik som har fel de får helt enkels avelsspärr öäven hanar.

Jag är inte alls intresserad av avel men träffat på rätt många blandisar som har problem och även renras som avlas på fast haft flera fel på tikar som så det blir blandras… och det får inte köparna reda på att deras Valpar har en pappa med diverse fel på. Mycket synd tycker jag.

ALW ildiko
2023-02-24 13:43
#13

#7: Om man blandar raser med liknande problematik så får man, i snitt, endast något bättre läge vad gäller sänkt frekvens av genetiskt betingade defekter.

Men vad som blir MINST 50% bättre är ju MHC. (För (alw.dinstudio.se/17/55/mhc-major-histocompatibility-complex/)
vilket har betydelse för framförallt immunförsvaret (som har betydelse för allt som har med immunförsvaret att göra….dvs inte bara infektionskänslighet utan även allergierna och de autoimmuna sjukdomstillstånden som ökar lavinartat över hela tamhunds populationen)

Därför tror jag att framtiden finns i att det delvis kommer helt nya sätt att avla.
Och vad som kommer innan det har blivit etablerat är förmodligen att man låter hundar som är av samma skrot och korn samt fortfarande används på samma eller liknande sätt som varandra kommer slås ihop.

För vad finns det EGENTLIGEN för anledning att låta ex l
Schäfrar, Belgare och Holländare vara 3 skilda populationer?

Stötande spaniels?

Vallhundar med Eye? (Border Collies och WK)?

Kroppsvallare med lång päls på hela kroppen (Bearded Collie, Schapendoes, PON mfl)

Små sällskapshundar med spetsinslag (Pomme, vavva, papilon osv)

Retrievers?

Småspaniels?

Även där släktskapet sannolikt skiljdes lite tidigare än ovan nämnda men där vi I PRAKTIKEN har ungefär samma potentiella hundägare?
Jag tänker i dessa fall på ex Sheltie och MAS. Ja, några använder dem som aktiva hundar, snackar "arbetslinjer" mm…och några som rena sällskapshundar
("jag vill ha en lite mindre hund och gärna ganska mjuk men med mycket will to please och som orkar promenera hur långt som helst och som jag kan utveckla inom någon gren om det visar sig att JAG tycker det är roligt")
De raserna är redan uppdelade i en "sällskapsvariant" och en "arbetsvariant" som ganska sällan korsas…och då fortsätter det att bli fler typer inom en ras och faktum är att de uppfödarna blandar sällan ihop linjerna, så deras tillvägagångssätt är att, såväl praktiskt som teoretiskt, faktiskt skapa ännu snävare raser ur en population som redan är för snäv.
Skulle en slå ihop de hundar som faktiskt redan är nära släkt så skulle man "ha råd" att göra så. Nu har vi absolut inte råd att göra så, men ändå görs det allt hårdare.

Vi behöver tänka om.
Såsom vi till största delar gör nu (incestuös avel) är varken etiskt eller hållbart.
När PE skrev detta (mååånga år sedan, jag var väl ca 10-25 år gammal när han skrev som mest och nu snart 50 och han har ju vart död ett tag…) så skulle det räcka med att ibland para in en hund av annan ras.
Men så som inaveln eskalerat på molekylär nivå (vilket vi vet nu när Embark mfl kan räkna ut deras verkliga inavelsgrad) de senaste åren är betydligt värre än snittet av erfarna uppfödare känner till eller vill veta av.
Jag utbildar uppfödare och kommer i kontakt med uppfödare hela tiden via föreläsningar, fortbildning osv. Och jag kan säja att en majoritet av ERFARNA uppfödare har absolut ingen koll på rasens COI (ex att de flesta raser där SKK med sina inavelsberäkningar på 5 geberationer hamnar på ex en släktskapsgrad mellan 2-4 % snittar i verkligheten på ungefär 23% och de kullar där man anger 0% inavel snittar oftast runt 14-15%). Genetiskt sett finns det alltså inga hundar inom raserna som endast är kusiner längre. Det är katastrof och det är akut!
En majoritet av dessa erfarna uppfödare är inte i närheten av att ha koll eller insikt i hur den effektiva populationen (de hundar som går i avel inom deras ras) förhåller sig till den faktiska populationen (alla hundar i rasen).
Och majoriteten hoppar över att inhämta kunskpaer om vad MHC är. Så…det ÄR katastrof och det ÄR extremt akut.
Även numerärt stora raser har för länge sedan passerat gränsen för vad man, i populationsgenetiska analyser inom vilda bestånd, benämner som utrotningshotade.
Ex pudlar (toy, dvärt och mellan….storpudlarna är ju avgränsad/egen population), hur många pudlar finns det i världen? Det är väldigt många.
Men genetiskt sett finns det ungefär 9 pudlar i världen. Och fortfarande denna extremt ohälsosamma vana att allt för ofta para de som har samma färg för att få "bra färger"…då hamnar en i samma problematik som när man ex delat upp "Utställningsschäfrar" och "Bruksschäfrar"….dvs ett redan tajt läge som blir ännu tajtare!

Sammanfattningsvist: Det måste till en ganska ordentlig förändring.
Det behövs mer kunskap och helt andra metoder än att avla inom en och samma slutna population, som DESSUTOM ofta har den stambokförda begynnelsen rotad i extremt nära släktskapsavel) decennium efter decennium.
Det som sker är ett övergrepp inte bara på raser utan på tamhunden i stort.

  • Redigerat 2023-02-24 13:43 av ALW ildiko
Annons:
ALW ildiko
2023-02-24 14:04
#14

#10:
Ja, precis. Men med mycket större population blir det mer möjligt att avla selektivt, det kommer alltså bli mycket lättare att bibehålla sina kriterier (exteriört, mentalt och medicinskt/funktionsmedicinskt) utan att per automatik behöva kompromissa med andra sjukdomar eller den ständigt ökade inavelsgraden.
Av den anledningen kan en faktiskt göra ganska stora förbättringar inom några få generationer.
Om man "bara" kör F1:or utan att ha högra krav på hälsan (via funktions medicinsk testning samt ex att använda Embark Health och den tekniken överlag) så blir den nämnvärda förbättringen (Heterosis) endast nämnvärt bättre första generationen. Men om man "har råd" att endast välja fritestade/friska djur utan att behöva kompromissa med andra sjukdomar/problem eller den genetiska variationen i stort så kommer en inte bara få samma bra effekt som på F1:or utan också få bättre resultat än så redan från generation 2-3 och att det blir möjligt att bibehålla det.

Upp till toppen
Annons: